Gripande och absurd “Harmonica”

TV-RECENSION. Josephine Bornebusch och Jonas Karlsson spelar bedagade stjärnor i tv-serien ”Harmonica”. Men bakom rockklyschorna gömmer sig en gripande historia om förlust och försoning.

Man får vara glad att man inte är rockstjärna – åtminstone om man ska tro på fiktionen. På film och tv skildras rocklivet ofta som en jojotillvaro, där euforin på scenen snabbt byts mot knark och bråk och tomhet så snart strålkastarna har släckts. Som en förvuxen och skrikigt klädd tonåring vallas rockstjärnan genom livet, eller dumpas på någon sunkig bar där hen kan övertalas att dra rövarhistorier om storhetstiden i utbyte mot en flaska Jack Daniels.

Den svenska tv-serien ”Harmonica” verkar först lufsa fram i dessa upptrampade spår, i berättelsen om det gifta paret och forna publikmagneterna Harry och Monica (Jonas Karlsson och Josephine Bornebusch) som ger sig ut på nostalgiturné för att rädda äktenskapet.

Serien hoppar fram och tillbaka i tiden, från glansdagarnas glammiga musikvideor till nutidens dystra besök hos parterapeuten, och ofta grävs det djupt i utklädningslådan efter pudelperuker, ormskinnskavajer och rockabillykrinoliner. Men ju längre vi får följa Harry och Monica och deras bandkamrater, desto mer på riktigt blir det.

Deras kris hänger ihop med ett obearbetat trauma i det förflutna, som vi i publiken långsamt blir medvetna om, men som Harry och Monica tampas med varje dag – på helt olika sätt. Lägg till Harrys såriga relation med sin pappa Mats (Dag Malmberg) och Monicas bror Tomas (Eric Ericson) som har ljugit sig in i ett hörn, och du har något som mer liknar ”Scener ur ett äktenskap” än ”Spinal tap”.

Det betyder inte att serien saknar humor. Den finns bland annat i turnélivets absurditeter (som att de får spela inför en övertänd publik på en tysk erotikmässa) och i bandets andra strulande par (Jörgen Thorsson och Nina Zanjani) som mer uppenbart hatar varandra – eller gör de verkligen det?

”Harmonica” är ett hjärteprojekt för Bornebusch och Karlsson, som även har skrivit manuset ihop – samt bandets alla låtar. Inspirationskällan har varit First Aid Kit, men resultatet är en ganska pompös blandning av 70-talsanstruken americana, viskade ballader, trallvänlig proggrock och blues á la Nick Cave. Jag väljer att tolka den – snällt – som ännu ett humorinslag i en varm och gripande berättelse om kärlek.

Karin Svensson/TT