MÅNGBOTTNAT. “Riverdale är både vuxen och tramsig, absurd och allvarlig. Det är uppskruvat och komiskt för att sen slå ned över tittaren med en känslobomb. Det är kitchigt och stiliserat, samtidigt som några av skådespelarna presterar fantastiska porträtt”, skriver Anna-Karin Linder.
När jag var i tioårsåldern älskade jag serietidningen Acke. Man skulle kunna säga att jag var en smula besatt. Och jag var inte ensam. Jag, min lillasyster och mina kusiner älskade Acke, läste varenda serietidning, lekte i Ackes universum och försökte lära oss rita som stilen. Acke (Archie på engelska) är en amerikansk serie som skapades i början av fyrtiotalet. Den handlar om sportkillen Archie som inte kan bestämma sig för om han vill vara ihop med “hellylle”-tjejen Betty, eller rika och spännande Veronica. Det är (som jag minns det) en överraskande rolig serie, med viss surrealism och humor, men på det stora hela, en komedi om amerikanska high school-kids.
När jag läste att Acke skulle bli tv-serie på Netflix tänkte jag mest att jag skulle se den av nostalgiska skäl. Jag väntade mig inte att bli djupare berörd av den, tänkte att det skulle bli en tonårsblaffa á la Gossip Girl. Men Riverdale, som serien heter, är något helt annat än ytligt trams. Serieskaparna har tagit min barndoms glättiga Acke och blåst på med ångest, svärta och ett allomfattande dis, som verkar omge hela den lilla sömniga småstaden Riverdale. Archie har över sommaren byggt muskler och haft en romans med sin musiklärarinna. Men allöverskuggande allt drama i orten är det mystiska mordet på den rika, populära Jason Blossom. Det mordet, och mysteriet om vem som dödade honom drar igång en kedja av händelser som för tankarna mer mot serier som Twin Peaks än något annat i teen-genren.
Riverdale är både vuxen och tramsig, absurd och allvarlig. Det är uppskruvat och komiskt för att sen slå ned över tittaren med en känslobomb. Det är kitchigt och stiliserat, samtidigt som några av skådespelarna presterar fantastiska porträtt. Främst Lili Reinhart som Betty och Cole Sprouse som Jughead. Deras kemi, och mångbottnade karaktärer stannar kvar i mig länge.
En annan lustig sak med Riverdale är att de som under min egen tonårstid spelade highschooleleverna är nu de som spelar föräldrarna. Både Luke Perry (Beverly Hills) och Skeet Ulrich (Scream) spelar pappor till ungdomarna. Jag tittar på deras rynkade pannor och inser att ja, jag identifierar mig mer med dem än med de äppelkindade ungdomarna.
Åren går, och jag tänker också att ungdomsserier har blivit så enormt mycket bättre sen jag själv var tonåring. Mer lager, mer komplext och framförallt, väldigt mycket snyggare. Riverdale är inte bara en fest manus- och skådespelarmässigt, utan också visuellt. Förutom att det är inbäddat i suggestiv dimma är allt genomtänkt, från klädval, hårfärg, till hur hus och natur ser ut. Det är som vissa säger – genomgående höga produktionsvärden.
Nu har säsong två dragit igång, och jag tycker detta är den perfekta serien att se med sin dramahungriga tonårsunge, eller sträckkolla själv med en stor bytta glass i knät. Säsong två har precis dragit igång, så det finns mycket Riverdale att smaska i sig.
Riverdale ser du på Netflix.
annakarin.linder@opulens.se
