FILMVÅLDET. Universal Pictures ställde in premiären på The Hunt som var annonserad till den 27 september, efter masskjutningarna i Dayton och El Paso. Donald Trump anklagar Hollywood för rasism i en tweet, tydligen med anledning av filmen.
Filmen är en satir och handlar om en grupp rika ”globalister” i USA som låter kidnappa några fattiga personer (”deplorables”). Sen släpper de dem på olika platser för att sedan jaga dem som tillåtna byten att döda.
The Hollywood Reporter uppger att Universal Studios ställde in premiären efter dödshot i mail och sociala medier mot producenterna av filmen och efter negativa reaktioner i samband med provvisningarna. Man hoppas ännu på att kunna visa filmen internationellt eller när situationen har lugnat sig.
Donald Trump ser Hollywood som en motståndare och som något ”liberalt”. Detta är en tradition sedan senator McCarthy jagade ”oamerikaner” och kommunister i Hollywood på 1950-talet. Ronald Reagan var redan då en maktfaktor som särskilt angrep fackföreningarna i filmindustrin. Många tvingades sluta arbeta eller arbetade under antagna namn (se till exempel den biografiska filmen Trumbo från 2015). När Donald Trump valdes till president splittrades en konservativ grupp, Friends of Abe, som utövat stort inflytande i Hollywood med medlemmar som Jon Voight och Kelsey Grammer. Sällskapet upplöstes 2016 men har kanske återuppstått sedan dess.
Den amerikanska statens olika säkerhetstjänster och militär har utövat stort inflytande i Hollywood vilket visades i boken National Security Cinema: The Shocking New Evidence of Government Control in Hollywood av Matthew Alford och Tom Secker. som du kan läsa om här.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Konservativa medier har applåderat beslutet att ställa in visningen av The Hunt. Det är mycket ovanligt att en redan inspelad film åtminstone tills vidare inte visas och det är också ovanligt att beslutet applåderas av konservativa medier.
Premiären på Arnold Schwarzeneggers film Collateral Damage som hade ett terroristtema och som skulle ha släppts just efter den 11 september 2001 sköts upp till året efter. Året efter det sköt man på premiären av Phone Booth efter att masskjutningar liknande de i filmen ägt rum i Washingtonområdet.
I april 1999 sköt man på avslutningen av TV-serien Buffy the Vampire Slayer efter att en massmördare dödat ungdomar på Colombine High School på ett liknande sätt som i den ännu inte visade TV-versionen.
I Sverige har vi haft debatten kring filmen Motorsågsmassakern från 1974. I Sverige släpptes filmen i olika videoversioner först 1994 och 2001.
Man var rädd för att filmernas handling skulle inspirera någon att göra samma sak i verkligheten, så kallade copycats.
Visningen av de ovan nämnda amerikanska filmerna fördröjdes i första hand för att man rädd för att filmernas handling skulle inspirera någon att göra samma sak i verkligheten, så kallade copycats.
Den aktuella filmen The Hunt är uppenbarligen en satir. Är Donald Trump rädd för att en ”elit” av snuskigt rika personer skulle inspireras av filmen, kidnappa några fattiga personer ur Trumps väljarunderlag, släppa ut dem och sedan börja jaga dem med gevär som sport? Låter sjukt, inte sant, men kan det hända eller har det redan hänt? Hur sjukt är det amerikanska samhället och hur sjukt är Hollywood? Och vi som tittar är vi också riktigt friska?
I dagarna har Once Upon A Time in Hollywood av Quentin Tarantino haft premiär i många länder, också i Sverige. Tarantino hyllar Los Angeles, drömfabriken och rätten att gå in i biosalongen och slippa ha dåligt samvete för någonting. Än en gång kan vi riktigt boa in oss i de livsfegas kapell. Tarantino menar att våldet i hans filmer är separerat från våldet utanför biosalongen. Han är den skickligaste när det gäller att ge våldet ett komiskt ansikte antingen det gäller nazismen och Förintelsen i Inglourioues Basterds, slaveriet och den brutala rasismen i Django Unchained eller ritualmord i själva drömfabriken i Once Upon A Time in Hollywood.
Han har tagit sig rätten att upphäva verkligheten medan vi befinner oss i biosalongen eller i våra vardagssoffor framför TV:n. Han har sagt att han vill vara som en dirigent som spelar på sitt instrument, orkestern, i biosalongen. Vi ska skratta, skratta, skratta. Men sen vill han också bestämma när vi ska sluta skratta. Och många älskar det, inte sant. Enligt kritiker.se är filmen den bästa som går på svenska biografer just nu.
Jan-Olov Andersson i AB ”njöt jag bara av att få vara i Tarantino-världen”, ”En Hollywoodsaga som både närgånget klär av Hollywoodmyten, skojar med den och förvränger den på ett helt galet, våldsamt och roligt sätt”.
Kerstin Gezelius i DN: ”Det är någonting hypnotiskt över hur myt, verklighet, historia, hitte-på, banalt och storslaget sakta vävs samman till en skimrande gobeläng över en svunnen era. När ultravåldet slår till är det i en annan tappning än den förväntade.”
”Tarantino må beundra Brian De Palma, men hans våld har alltid haft en hälsosammare utstrålning. Kostym, roll, kropp, smink och skådespelare smälter ihop till något overkligare än fiktion och verkligare än verklighet.” Filmen visar en tid ”när man fick njuta av civilisationens frukter utan dåligt samvete och utan rädsla för att bli mördad”.
Fredrik Sahlin, SVT: ”Det är filmunderhållning med gigantiskt F, och med ett slut som ändå legitimerar nämnda övervåld och faktiskt även den där ängsliga vädjan om att vi inte ska avslöja för mycket av handlingen.”
Oskyldiga civila, flyktingar som drunknar eller barn som sitter i brutala fängelser på gränsen till Mexiko är inte Hollywoods fel, dummer.
Tarantino tycker inte om att få frågor om vad våldet i hans filmer ”betyder”. Han menar att våldet ”därute”, i Guatemala eller Tjota-hiti, inte är något vi kan förhindra. Men eftersom vi vet att det är en del av vår kultur så är det också en del av hans filmer. Men på skoj, liksom.
Masskjutningarna som pågår därute, alla krigen, alla drönare som vi skickar mot terrorister och oskyldiga civila, flyktingar som drunknar eller barn som sitter i brutala fängelser på gränsen till Mexiko är inte Hollywoods fel, dummer. Om Tarantino låter berättaren i den senaste filmen upprepa att ”The only good Indian is a dead Indian” så vill han ju att publiken ska skratta, inte sant. Publiken förstår ju att alla hollywoodfilmer som försvarade indianutrotningarna tillhör historien. Nu har vi ju blivit mycket mer sofistikerade, kanske lika sofistikerade som Andersson, Gezelius eller Sahlin.
En filmskapare, genial som Tarantino eller inte, kan inte ha något ansvar för vad galningar ute i samhället kan hitta på, menar många. Inte heller Trump tar något ansvar för vad rasister som genomför masskjutningar låter sig inspireras av. Han letar efter andra att skjuta skulden på och tweetar om ett samband mellan datorspel och masskjutningar. Sambandet kommer förmodligen att öka de närmaste åren med det ser inte ut som han och andra tror.
Både USA och Storbritannien har haft svårt de senaste åren att rekrytera soldater till alla krig man har pågående (minst ett tiotal). Det har rapporterats i pressen att man nu rekryterar soldater bland dem som spelar datorspel. Filmen Captain Marvel som hade premiär för några månader sedan var inspelad delvis för att rekrytera kvinnliga stridspiloter. Sedan 2003 har det skett en formlig invasion av krigsteman i filmer, datorspel, sport, leksaker och TV-shower samt TV-serier, alla uppmuntrade av det amerikanska försvarsdepartementet. Samtidigt blev krig som Irakkriget underhållning i TV.
Många datorspel och många Hollywoodfilmer ingår i en kultur som är helt impregnerad av våld och krig. Men den som spelar datorspel och den som ser Hollywoodfilmer måste alltid skilja på vad som är fantasi och vad som är verklighet. Där hjälper medierna till så att verkligheten inte ska komma krypande och förstöra alltihopa. Eller som i en Quentin Tarantino-film: vad som verkligen hänt spelar ingen roll. Infall, hugskott och påhitt är så mycket angenämare både i de livsfegas tempel och strömmat liggande i soffan hemma. Åskådaren vet att hur brutalt än det hela blir så finns alltid löftet om ett skratt på lut.
info@opulens.se
