Talande generationsskildring

AKTUELL FILM. Parning är, enligt Karolina Bergström, en både känslosam och tragikomisk berättelse om relationer och vänskap i digitaliseringens tidsålder. Den avslöjar också hur lite som över tid faktiskt förändrats vad gäller vårt behov av närhet och bekräftelse.

Parning
Manus och regi: Lina Maria Mannheimer
Medverkande: Naomi Carter, Edvin Kempe

Gudarna ska veta att det knappast verkar vara enklare att vara ung i dag än förr, i alla fall att döma av dokumentärfilmaren Lina Maria Mannheimers nya långfilm Parning. Även om dejting nu oftast sker genom att svajpa på mobilen istället för att gå ut på krogen, och även om sociala medier gör det möjligt att ständigt kunna vara kontaktbar, istället för att som förr vackert få stanna hemma vid telefonen och invänta samtalet med stort S. Samtidigt har nätets hyperdigitaliserade dejtingmöjligheter fundamentalt ändrat spelreglerna för våra förväntningar på presumtiva kärleksobjekt. I dag är det naturligt att använda nätdejting och sociala medier för att optimera chanser till både ligg och kärlek, och lika naturligt att hålla relationsgrytan kokande istället för att binda upp sig till en person alltför snabbt.

Här följer Lina Maria Mannheimer, som tidigare regisserat kortfilmen Kontraktet och långfilmen Ceremonin där hon utforskat en kontraktsbunden bdsm-relation, nittiotalisterna Edvin och Naomi under ett års tid genom att skypeintervjua dem en gång i veckan och ge dem i uppgift att filma delar av sitt liv. Resultatet är ett ”antropologiskt fiktionskollage”, som regissören själv kallar det, där hon dessutom har fått fri tillgång till Edvins och Naomis aktiviteter på sociala medier. Vad Mannheimer inte räknar med är att deltagarna snart träffar varandra på riktigt och inleder en både snårig och sårig relation, särskilt då Edvin när filmandet börjar bor i Amsterdam medan Naomi bor i Stockholm. Utan att avslöja alltför mycket bildas snart frågetecken kring deras fortsatta relation, som det så ofta gör i den känsliga tjugo-någonting-åldern där fokus oftast ligger på att förverkliga sig själv.

En version av filmen där Edvin och Naomi aldrig träffats, utan fått fortsätta sitt frenetiska svajpande på varsitt håll, hade förmodligen visat upp fler sidor av Tinder-generationens digitaliserade ansikte. Men den hade inte blivit en bråkdel så fängslande som Parning är nu, med två huvudpersoner som väl bär upp filmen både var och en för sig och definitivt när de är tillsammans. Scenen när Edvin spontanöverraskar Naomi genom att oannonserad bli insläppt av en vän och gömma sig i hennes säng är obetalbar, liksom hans tendens att övergå till att prata engelska när det hettar till. Och som publik håller man tummarna hårt för att Naomi ska ”bara en gång det här året få knulla riktigt bra” som hon frankt uttrycker det.

För övrigt är det också ett genidrag att skippa filmteamet helt och hållet och låta webb- och mobilkameror sköta filmandet. För det är just frånvaron av andra som får Naomi och Edvin att öppna upp sig så totalt som de gör i filmen, sittandes ensamma framför datorskärmar eller med sina mobiler. Att estetiken sedan blir lite enklare är en annan sak, och för den delen har förstås massvis hänt rent tekniskt sett sedan 2008 års åksjukeframkallande mobildokumentär En enastående studie i mänsklig förnedring.

Tankarna går rent berättarmässigt förstås annars till förra årets dejtingtragik Nahid Perssons Anders, jag och hans 23 andra kvinnor samt delvis till den amerikanska dokumentärthrillern Catfish (2010), där en flirt på Facebook utvecklar sig till ett digitalt mysterium. Men där Nahid Perssons film fokuserar på en till synes gränslös nätplayer och där Catfish utforskar vad nätets möjligheter att fabricera identiteter kan leda till, är Parning istället en både känslosam och tragikomisk berättelse om relationer och vänskap i digitaliseringens tidsålder. Den avslöjar också hur lite som faktiskt förändrats vad gäller vårt behov av närhet och bekräftelse, all digitalisering till trots.