FILM. Som ett troligtvis autentiskt soundtrack till en döv vardag sticker Sound of Metal definitivt ut med sin inlevelsefullt detaljrika ljudläggning, skriver Karolina Bergström.
Det vimlar knappast av populärkultur berättad ur en hörselskadads perspektiv. På så sätt är The Place Beyond the Pines-manusförfattarens Darius Marders regidebut Sound of Metal ett fint inslag i filmvåren, även om narrativet lider av sina fel och brister. Här drabbas den turnerande punktrummisen Ruben, spelad av The Night Of-skådisen Riz Ahmed, av plötslig och oförklarlig dövhet mitt under en larmande spelning tillsammans med flickvännen och sångerskan Lou. Det musikbetonade introt, där Rubens tunga slag steg för steg förvandlas till dovt kanonmuller är suggestivt välskildrat och sätter samtidigt tonen för resten av filmen.
För Sound of Metal är i första hand en skildring av hur en förlorad hörsel kan kapa banden till den värld man levt i hela sitt liv, och hur det är att tvingas orientera sig i en ny och ljudlös värld. När Rubens hörsel försvinner och han drabbas av panikartad vrede letar Lou i desperation upp ett dövkollektiv på landsbygden, där en döv Vietnamveteran kör sitt eget dogmatiska tolvstegsprogram för hörselskadade. Ruben tvingas lämna både sin flickvän, deras drömmigt bohemiska husbuss och sin mobiltelefon för att få stanna på kollektivet, där målet är att han ska acceptera sin nyvunna dövhet genom ett teckenspråksbetonat bootcamp. Här dyker en rad frågor upp, som vad som egentligen orsakat Rubens dövhet och varför han genast sätts in på denna strikta behandling. Som åskådare hade man också gärna velat veta mer om Ruben och Lou och deras relation, för att på allvar kunna engagera sig i handlingen, även om vi efter hand får veta att Ruben haft ett tidigare heroinmissbruk.
Med detta sagt är Marders film också en briljant audiovisuell skildring av hur omvärlden ter sig för den som är hörselskadad, och av hur det är att kommunicera utan tal. Här glänser Paul Raci i rollen som den sektledarartade kollektivledaren Joe, som kommunicerar både genom tal och teckenspråk och som beskriver den från början tillknäppte Ruben ”som en uggla” vid ankomsten. Ruben får som uppgift att jobba med elever i en dövklass, och ordlösa scener som när Ruben och en skolpojke leker spontana ljudlekar i rutschbanan, eller när Ruben spelar trummor med en hel dövklass, glimrar onekligen till.
Samtidigt hade man som åskådare också velat veta mer om Lou, som nu får ta plats först mot slutet av filmen. Och Joes motstånd mot det kostsamma hörselimplantat Ruben trots sitt nyvunna teckenspråk inte slutar att drömma om blir mest obegripligt. Men som ett troligtvis autentiskt soundtrack till en döv vardag sticker Sound of Metal definitivt ut med sin inlevelsefullt detaljrika ljudläggning.
karolina.bergstroem@opulens.se
