KORTRECENSION. “Fantasierna om ett bättre liv bortom horisonten är universellt allmängiltiga. Olivia Cooke gör en stark tolkning av unga Katie, som lever i en solkig miljö där hennes predikament illustrerar det sociala arvets obönhörlighet.” Björn Gustavsson recenserar Katie Says Goodbye.
I Stockholm premiärvisas inom kort Wayne Roberts franskt-amerikanskt producerade independentfilm Katie Says Goodbye; ett gripande drama om en godhjärtad 17-årig servitris som jobbar på ett slitet gammalt motell i Arizona. Själv bor hon strax intill och kommer inte vidare, låt vara att hon drömmer om en bättre tillvaro, gärna i San Fransisco.
Fantasierna om ett bättre liv bortom horisonten är universellt allmängiltiga. Olivia Cooke gör en stark tolkning av unga Katie, som lever i en solkig miljö där hennes predikament illustrerar det sociala arvets obönhörlighet – samtidigt som den charmiga 17-åringen sätter tilltro till männens uppskattning av henne, samtidigt som drömmarna om ett bättre liv i Kalifornien håller hennes livslåga vid liv.
Miljön påminner starkt om Percy Adlons Bagdad Café från 1987. Torr halvöken, himmelsvida vidder, ett ruffigt matställe och långtradarchaffisar som hänger vid borden. Fatalt för Katie är att hon i sin iver att få råd att resa därifrån vid sidan av arbetet prostituerar sig.
Hon möter den inbundne Bruno, fantastiskt välspelad av Christopher Abbot, men paret förmår inte bryta sina cirklar och verkligen ta steget att realisera ett annat liv – och alltsammans går vidare i en nedåtspiral av solkigt sex för pengar, stukade drömmar och allmän desillusion.
bjorn.gustavsson@opulens.se
