MÅNGFASETTERAT. Lena S Karlsson har sett Ibsens Ett dockhem, i regi av Anna Pettersson, och vill särskilt framhålla Manuela Gotskozik Bjelke, som ger ett mångfasetterat porträtt av Nora, dockhustrun vars tillvaro rämnar.
Ett dockhem av Henrik Ibsen
Regi, bearbetning, scenografi: Anna Pettersson
Dramaten, Stora scenen, Stockholm
Ett dockhem tycks vara en outslitlig klassiker och en utmaning för många regissörer, Ibsens stycke har nu fått en ny kostym av den ständigt forskande regissören Anna Pettersson. Hon överraskar publiken genom att klona maken Torvald, som på Dramatens Stora scen dyker upp i tre gestalter. I öppningscenen när Nora återvänt från sin julshopping konfronteras hon av maken Torvald som först gestaltas av Per Svensson, sedan av Hannes Meidal och till sist av Joel Valois.
Scenen spelas tre gånger med olika tolkningar, först som fars, senare som tragedi och slutligen med fysiskt utspel. Senare dyker även den gamla väninnan Fru Linde också upp i tre gestalter: Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnamann och Anna Maria Käll.
Debuterande Manuela Gotskozik Bjelke som Nora uppträder som Torvalds söta spelorre och kvittrande lärka, omväxlande med den smeksamma ekorren och dockebarnet som älskas av den auktoritäre och påfallande fantasilöse nytillträdde bankdirektören Torvald. Hon döljer en stor hemlighet som också är hennes största stolthet, inom sig tror hon att det vidunderliga ska ske den dagen då hon kan avslöja vad hon dolt.
Anna Pettersson testar lekfullt texten med att byta ut realismen mot melodrama och dansscener, i en deltar hela ensemblen som frenetiskt städande husjungfrur med moppar. Scenrummet är öppet med små realistiskt möblerade dekordelar som snurrar på vridscenen, som fragment ur en dröm. För den som erinrar sig Anna Petterssons Hedda Gabler 2016 är videotekniken – här kompletterat av selfies som projiceras på stora skärmar – välbekant och numera slitet grepp. Mest förbluffande är ett piano med pianist som hissas ner från tågvinden.
Anna Pettersson låter skådespelarna komma till sin rätt, framför allt Marie Göranzon som spelar den dödssjuke och syfilitiske doktor Rank, vars stora kärlek är Nora, som är den som tar emot budskapet om hans kommande död, och som samtidigt är ett förebud för den äktenskapliga kollapsen som väntar Nora och Torvald, när Nora vaknar upp ur sin hårt omfamnade drömvärld.
Den här föreställningen är spretig, ibland kolossalt underhållande som när de tre fru Linde i en våldsam streaptease river av sig allt på överkroppen och låter brösten gunga fritt. Den parodiskt skurkaktige pantlånaren och brännvinsadvokaten Krogstad låter sig kollras bort av de tre fru Linde och lockas att ge Nora fri och därmed också frälser Torvald.
Berör Ett dockhem idag, som när den skrevs 1879 väckte starka känslor, inte minst hos August Strindberg, för sin frispråkighet och feministiska budskap? Anna Petterssons iscensättning lägger inte tyngdpunkten på det ideologiska elementet. Nora är mera inspärrad i en bur av konventioner och borgerliga föreställningar om anständighet, hon revolterar men det känns mera som en bisak.
Alla skådespelarna presterar utmärkt men jag vill ändå framhålla Manuela Gotskozik Bjelke, som ger ett mångfasetterat porträtt av Nora, dockhustrun vars tillvaro rämnar och som avslöjar den patriarkala hegemonin.
info@opulens.se
