TEATER. Det är svårt att finna sig tillrätta i Elli Papakonstantious iscensättning och jag undrar var Euripides text finns i denna blasfemiska iscensättning, anser Lena S Karlsson som sett Alkestis på Dramaten.
Alkestis av Elli Papakonstantiou efter Euripides
Regi: Elli Papakonstantiou
Dramaten, Lilla scenen, Stockholm
Denna scenhöst är samarbeten och gränsöverskridande föreställningar, oftast lyckade och tankeväckande sceniska experiment blivit ett slags signum. Så även i den nu aktuella Alkestis på Dramatens lilla scen, tidigare tolkad av Alf Sjöberg, Dramatens djärvaste regissör, randåret 1968. I detta kontroversiella drama från 438 f. Kr, som inspirerat flera operakompositörer. Bland andra Christoph Willibald von Gluck. Han reformerade operakonsten inte minst genom att söka sig till klassikerna, som Euripides, ungefär som Elli Papakonstantiou nalkas Alkestis. Som den Sverigedebuterande grekiska regissören Elli Papakonstantiou tolkar Alkestis som ett feministiskt drama och understödd av nyskriven musik, tonsättaren Julia Kent har gjort en total gestaltning för kör och orkester, vilket är ett lyckokast i denna minst sagt spretiga uppsättning.
Alkestis är en kvinna som begår den dristigaste handlingen eller idiotin – att gå i döden för sin makes skull, kung Admetos i Thessalien. Offer eller hjältinna? Kungen ska straffas av gudarna men kan undkomma om någon vill ta straffet i hans ställe, en ömklig figur, spelad av Shanti Rooney. Alkestis gestaltas av Karin Franz Körlof med ett slags desperat hopp om att nå den hon en gång älskade och räddas till slut från Hades, under förutsättning att hon kan tiga i tre dagar.
På scenen finns flera av Dramatens stora skådespelare som alla levererar, som till exempel Torkel Petersson i dödens gestalt, som vandrar omkring, iklädd svart frack, med en påse fuktig jord. Föräldraparet bestående av den sköra och åldrade skönheten Mia Benson och den ålderstigna Sten-Johan Hedman är också sevärda, liksom kören. Gunnel Fred i rollen som Herkules försöker få ordning på scen iklädd någon slags televerksmundering från anno dazumal träder fram med en självklar auktoritet.
Scenen är fylld av scenografisk bråte, med stora skärmar där olika videor konkurrerar om publikens uppmärksamhet. Här utspelas mot slutet en backanal som ett citat från Stanley Cubricks A Clockwork Orange, med den vita jättefallos som lånad från filmen till slut hittar ut i publiken, ivrigt påhejad av kören utstyrda med penisliknade lösnäsor av plast. Något som känns lite väl billigt, 2021 på Dramatens Lilla scen.
Det är svårt att finna sig tillrätta i Elli Papakonstantious iscensättning och jag undrar var Euripides text finns i denna blasfemiska iscensättning, inte för att tolkningar skulle vara främmande för en svensk publik. Även om nytolkning av den grekiska traditionen blåser in frisk luft är Alkestis en föreställning som kräver en publik som kan sina greker. Jag tror att Alf Sjöberg ler i sin himmel.
info@opulens.se
