EXISTENS. “Jag samlar på skamliga tv-serier. Jag vill alltid ha minst en att följa när jag inte orkar koncentrera mig på för krångliga storylines eller behöva förfasa mig över våld och misär. Min senaste skamfyllda njutnings-serie heter Lucifer“, skriver Anna-Karin Linder.
Ibland tittar jag på TV-serier för att bli berörd. För att lära mig något nytt, eller svepas med av något skeende i historien som jag vill veta mer om. Det finns inget jag kan njuta av mer än att skakas om av ett drama som berör, rakt in i hjärtat. Men orkar man gråta sig igenom varje TV-kväll? Nej. Det finns nåt som många brukar kalla guilty pleasures, skamliga njutningar. Det som man tittar på med stor behållning, men inte riktigt kan stå för om nån skulle komma på en. Jag samlar på skamliga tv-serier. Jag vill alltid ha minst en att följa när jag inte orkar koncentrera mig på för krångliga storylines eller behöva förfasa mig över våld och misär. Min senaste skamfyllda njutnings-serie heter Lucifer. Hör bara på premissen:
Djävulen säger upp sig från sitt jobb som helvetets herre. Han bosätter sig i Los Angeles för att slappna av och driva en lyxig nattklubb. Genom en slump börjar han samarbeta med en polis och hjälper henne att lösa brott som konsult.
När jag läste premissen för säsong ett så kände jag två saker.
- Skräck och isande ilska. Lucifer är baserat på ett seriealbum av Mike Carey. En graphic novel som också råkar vara min favorit, näst efter Sandman (som det är en spinoff på). Lucifer är ett episkt äventyr som hanterar varats olidliga mysterium, skapelsen och filosofiska problem angående Guds existens. Och Lucifer Morningstar löser ABSOLUT inte brott i Los Angeles. Det var förolämpande att tänka sig att det här skulle kunna bli bra.
- En välbekant känsla av intresse och lusta spirade i mig. Jag visste att det här hade potential att bli riktigt dåligt. Men jag kände också igen en skam-serie när jag såg en.
Jag strösåg första säsongen av Lucifer. Lite förundrad över att det inte var riktigt så dåligt som jag först trott. Om jag bara la bort mina tidigare känslor över att de trampade på min ack så älskade serieroman så var det här faktiskt… nöjsamt. Premissen ‘djävulen i Los Angeles’ funkade faktiskt oväntat bra. Och procedural-klichén med ett-brott-per-avsnitt? Ja, det gjorde ju att jag inte behövde koncentrera mig så väldigt mycket på handlingen.
I mitten på säsong två insåg jag: Jag är ett fan av den här serien. På riktigt. Jag ser fram emot att få se nästa avsnitt. För Lucifer gör nåt himla smart. De blandar crime-drama med magisk realism. Självklart dyker fler övernaturliga väsen med bekanta namn (demoner, änglar) upp, och gör livet komplicerat för mörkrets herre. Det är ostigt, mustigt och, rent ut sagt, jävligt roligt. Jag anbefaller alla som har behov av att njuta av en skamligt underhållande tv-serie att ge sig i kast med Lucifer. Du hinner precis innan säsong tre drar igång i oktober. Och du behöver inte skämmas ett dugg.
(Lucifer kan du se på Netflix).
annakarin.linder@opulens.se
