BIO. Ingela Brovik sammanfattar årets sista filmmånader och tipsar om intressanta och välgjorda filmer som visas på bio.
New York Times-reportern Megan Twohey (Carey Mulligan) diskuterar med sin kollega Jodi Kantor (Zoe Kazan) hur de skall förhålla sig till allt snack om konflikter i filmbranschen, om filmmogulen Harvey Weinsteins övergrepp mot kvinnor på arbetsplatser. De bestämmer sig för att göra gemensamma reportage om saken, innan de ens vet hur stort detta skall bli, i USA och resten av världen. Ja, så börjar filmen She Said i regi av Maria Schrader. Den framstår som en av biohöstens mest intressanta filmer.
Det som berättas är en sann historia om hur de två reportrarna söker efter kvinnor som vill berätta sanningen om vad de råkat ut för. Många kvinnor kontaktar också reportrarna som får ta del av tunga berättelser att reda ut och skriva om. Sannerligen är det inget lätt uppdrag som de själva har valt. Deras chefer säger okej till projektet, men det blir reportrarnas ansvar att ta ställning till vad som kan rapporteras. Allt detta skildras i denna starka film med skarp blick på kvinnors situation i filmbranschen.
Kort sagt, är det en viktig film om sanning och lögn där unga kvinnliga reportrar står upp mot den patriarkala ekonomiska makten och genomför modig journalistik som leder till förändring både i USA och stora delar av omvärlden.
En annan film med liknande amerikanska perspektiv är Call Jane, i regi av Phyllis Nagy. Detta är den sanna historien om hur aborter kunde genomföras i USA (på 1960-talet) illegalt av en grupp kvinnor. De var solidariska i uppror mot lagen som förbjöd abort. Detta gestaltas i en välgjord film med stor ilska över sakernas tillstånd. Filmen känns mycket aktuell i dagens USA och den är avgjort sevärd.
Mor och son i regi av Léonor Serraille, berättar om en afrikansk mor med barn i dagens Frankrike, ett tema som sällan syns i fransk film. Med lyhörd känsla gestaltar hon både hemortsrätt och utanförskap, sårbart och insiktsfullt.
Ett annat afrikanskt perspektiv ger The Woman King i regi av Gina Prince-Bythewood. Den berättar den sanna historien om de kvinnliga krigarna i västafrikanska kungariket Dahomey på 1800-talet. Dessa kvinnliga krigare var bättre än männen på att strida vilket visas i filmens brutala stridsscener.
Den utspelas under tiden då slavhandeln fortfarande pågick i Afrika, där den afrikanske kungen samarbetade med den franska kolonialmakten om att sälja undersåtar som slavar. Detta är en film med ovanlig story, om tuffa kvinnor som förvånade männen med sin styrka, kollektivt.
En helt annan film med kvinnlig blick är Jenifer Malmqvists Döttrar, en svensk/skånsk dokumentär som vunnit många filmfestivalpriser under året som gått. Det är fråga om en mycket stark film om tre döttrar vars mamma tar livet av sig, utan att de unga barnen förstår varför hon gör det. Regissören kontaktar döttrarna efter det som skett, och återkommer ett antal år senare, vilket ger filmen ett alldeles speciellt perspektiv. Med stor respekt och lyhördhet skildras de tre döttrarna då och nu. Filmen blir till en väg framåt för dem.
Filmer om kvinnor med kvinnliga regissörer brukar inte vara alltför vanliga på biografer, varken i Sverige eller resten av världen. Men denna biohöst har framstått som annorlunda.
Dock bör nämnas Boy from Heaven i regi av Tarik Saleh, om en ung fiskare som blir antagen till ett berömt universitet i Kairo, i Egypten, en helt kompakt manlig miljö med strikt hierarki. Här har vi att göra med en intensiv berättelse om makt och starka traditioner som kräver total underkastelse. Det är en visuellt kraftfull och synnerligen konsekvent film. Den vann pris i Cannes, liksom Ruben Östlunds Triangle of Sadness. Det var Östlunds andra Guldpalm i Cannes ( Bergman erövrade bara en). Också Östlunds film skildrar hierarkier, maktutövning, konflikter om status och könsroller – med burlesk (göteborgsk) humor, som resulterar i oväntade scener. Triangle of Sadness-affischen uppvisar en filmbild av en kvinna som kräks. Onekligen är detta en ovanlig affisch att locka biopubliken med.
Triangle of Sadness fick också nyligen pris för bästa europeiska film och andra priser på årets EFA, European Film Award, den 10 december.
EFA, European Film Award/ European Film Academy skapades för övrigt 1988 i dåvarande Väst-Berlin för att bli en motpol till Hollywoods Oscar som kommit att bli en symbol för amerikansk filmdominans på den europiska biografmarknaden, där en närmast monopolliknande situation uppstått.
info@opulens.se
