Scener ur ett äktenskap mellan filmkonsten och Cannes – tillbakablickar på festivalen

CORONAKULTUR. Cannes 2020, den 73:e filmfestivalen, skulle gå av stapeln men blir inte av på grund av pandemin. Men även en inställd filmfestival är en festival, menar Ingela Brovik som gör ett antal nedslag från de två decennier hon bevakat Cannes och berättar om en global onlinefestival som äger rum i sommar istället.

Cannes 1991 var mitt första besök på den som anses vara världens främsta filmfestival. Startad precis efter andra världskriget, vars pris Guldpalmen anses vara det bästa eller näst bästa efter Oscar i Hollywood. I elfte timmen av den 46:e filmfestivalen i Cannes (några år senare) tog verkligheten plats i några av de bästa filmerna i den internationella tävlingen. Mike Leighs Naked om udda existenser i London vann priset för bästa manliga roll och Ken Loach fick juryns pris för sin Raining Stones om arbetare i Manchester, en av Storbritanniens fattigaste städer på 1990-talet. Två radikala filmer, på tvärs mot röda mattan-hysteri med berömda filmstjärnor.

Men det som fastnat allra mest utanför det traditionella programmet var en en stark dokumentärfilm om Sarajevo under belägringen. SA-Life, gjord av en grupp filmare från alla etniska grupper i staden, SAGA-Group of Sarajevo, under ledning av Ademir Kenovic. Korta filmer sammanfogade till en visar vardagsliv i Sarajevo. En av dem visar hur barn sitter i trasiga bilar och leker att de kör ut ur Sarajevo för att överleva. Filmarna hade smugglat ut sig själva i en tunnel under staden med risk för livet för att ta filmerna till Cannes. En av de viktigaste filmerna jag sett i Cannes. Jag kunde sedan hålla kontakt per fax med SAGA-Group och senare se fler filmer efter kriget. Första spelfilmen The Perfect Circle visades i Cannes 1997.

Det var då som Cannes firade 50-årsjubileum med att bjuda in alla då levande regissörer som vunnit Guldpalmen till en stilfull ceremoni, där guldpalmernas guldpalm skulle delas ut. Ett pris som regissörerna röstat fram till Ingmar Bergman som aldrig fått någon guldpalm. Enligt säker källa som jag  talat med skulle Bergman komma till Cannes. På scenen i det magnifika gigantiska  filmfestivalpalatset stod alla Guldpalmsvinnare –  män, män och en enda kvinna, Jane Campion, som fick en halv guldpalm för sin Pianot, delad med  Chen Kaige för hans Farväl min konkubin, 1993. Då var hon hemma och födde barn men 1997 stod hon som ensam kvinna på scen bland alla män, en bisarr syn. Men snart ändrades allt. Bergman kom inte. Han valde att låta sina främsta medarbetare att komma, Liv Ullman, Harriet Andersson, Bibi Andersson, Lena Olin, Pernilla August och Gunnel Lindblom. Så bröts den manliga hegemonin. Liv Ullman delade ut Guldpalmernas Guldpalm till Linn Ullman (hennes och Bergmans dotter).

Mötet mellan den manliga dominansen av legendariska regissörer och gruppen av likaledes kvinnliga skådespelare blev till en emblematisk bild av sakernas tillstånd i Cannes och filmbranschen, som fastnat i mitt minne.

“Dom stal valet från oss” säger en afroamerikansk kvinna i slutet av denna intensivt berättade historia.

Några år senare, 2002, är Cannes sig inte likt trots att filmstjärnor som vanligt glittrar på den röda mattan inför skrikande folkmassor och fotografer. Trots aftonklänningar mitt på dagen, kilometerlånga köer av limousiner och små hundar i eleganta handväskor på den största filmmarknaden i hela världen. Detta “VM i film” har år 2002 en mer politisk ton än vanligt, flera tävlingsfilmer har explicit viktiga teman. Och för en gångs skull är en dokumentärfilm med i tävlingen, Michael Moores Bowling for Columbine om den amerikanska vapenhanteringen. En av festivalens modigaste filmer.

En annan angelägen film är Atom Egoyans Ararat som har olika tidsplan, ett familjedrama i nutid och ett annat som utspelas år 1915 i Turkiet där ett numera bortglömt folkmord begicks. En stark film som diskuterar nutid genom historien. En aktuell film i tävlan, Elia Suleimans Divine Intervention, handlar om israeler och palestinier vid en checkpoint utanför Jerusalem. Den startar i en bisarr historia där grannar kastar sopor på varandra, en film med lek och allvar. Iranska filmen Ten i regi av Abbas Kiarostami om kvinnor i dagens Iran, om en mamma som skilt sig och får bannor i bilen av sin 10-årige son, ger ny bild av kvinnor i Iran. Kvinnor som kör bil och klarar sig själva. En av många filmer som gör 2002 års Cannes till en dynamisk barometer för tidsandan. Dock är Ten minutes older den mest minnesvärda. Victor Enrice, Werner Herzog, Jim Jarmusch, Chen Kaige, Aki Kaurismäki, Spike Lee och Wim Wenders får tio minuter var för att berätta en historia om tiden, nu och nyss.  Bäst är Spike Lees svartvita dokumentäravsnitt om hur det amerikanska presidentvalet gick till när Högsta domstolen röstade fram George W Bush, fem mot fyra! “Dom stal valet från oss” säger en afroamerikansk kvinna i slutet av denna intensivt berättade historia.

Två år senare, 2004, är Michael Moore tillbaka med en ny film i tävlingen, Fahrenheit 9-11 som får 20 minuters stående ovationer efteråt. En intensiv dokumentär i kommunikation med publiken om relationerna mellan president Bush och familjen bin Laden. En av tre filmer som ger olika perspektiv på USA under ett dygn i Cannes – om Bush, Nixon & Watergate-skandalen samt amerikanskt 1950-tal i Joel & Ethan Coens Ladykillers. Intressant politisk film är även Walter Salles Motorcykeldagböcker. En spelfilm om när Che Guevara 24 år gammal gör en lång resa med sin vän Alberto Granado på en motorcykel från 1939. De är medicinstudenter som vill upptäcka den latinamerikanska kontinenten 1952. Denna historia hade jag sett på filmfestivalen i Berlin i februari samma år i en dokumentärfilm. Guldpalmen gick till Fahrenheit 9-11.

Ytterligare två år senare, 2006, blir den 59:e Cannesfestivalen historisk. Brittiske regissören Ken Loach vinner Guldpalmen för sin The Wind that shakes the Barley, om Irland 1920 där arbetare bildar en gerilla för att möta den brittiska militär som ska förhindra Irlands krav på självständighet. En av många filmer på 2006 års Cannesfestival om folkligt motstånd mot militär makt. Men till skillnad mot de andra filmerna förmår Loach att lägga till en personlig dimension till berättelsen om de som utövar brutal makt gentemot de maktlösa. En film som gör samma sak är Indigenes i regi av Rachid Bouchareb om de 130 000 arabiska medborgare från Tunisien, Marocko och Algeriet som 1943 tvingades in i franska armén för att befria Frankrike från nazitysk ockupation. En film som vill berätta den bortglömda historien om de som kämpade och riskerade sina liv för de allierade under andra världskriget utan minsta tack efteråt. Senare får vi se arabiska veteraner från andra världskriget på den röda mattan.

Dagen därpå händer någonting oväntat. Den franske presidenten Jacques Chirac kommer till Cannes och tar plats på filmfestivalens stora scen för att be alla arabiska soldater i franska armén om ursäkt och berättar att de nu ska få pension.

Cannes 2017, 70-årsjubileet där fransk films stora stjärna Isabelle Huppert håller ett utmärkt tal. Med utgångspunkt i att Jean Cocteau, jurypresident, 1953 hyllat ett “marriage between Cannes and the cinema – a love story between hearts and minds”, så fördjupar hon i sitt tal hur kärlek till filmkonsten har präglat Cannesfilmfestivalen i 70 år. Detta år vann en svensk film Guldpalmen, Ruben Östlunds The Square – ett pris som Ingmar Bergman aldrig vann (bortsett från den Guldpalmernas Guldpalm som han aldrig tog emot 1997).

Scener ur ett äktenskap mellan Cannes och filmkonsten är en dramatisk historia, som till exempel 1968 avslutades sex dagar i förväg efter högljudda protester från franska regissörer som Truffaut och Godard, med flera, alla inspirerade av maj-68-revolten som startat i Paris.

I år 2020 skulle den 73:e Cannesfestivalen äga rum 12-23 maj. Pressavdelningen i Cannes medellar dock: “Festival de Cannes will launch the Marché du film online 22-26/6 to support the film industry professionals.” Avsikten är att tillsammans med 20 andra filmfestivaler som de i Berlin, Venedig, Toronto med flera skapa en global filmfestival online, tio dagar lång. Förmodligen med liknande ambitiösa programpunkter som Cannes Marché du film.

En inställd filmfestival är också en filmfestival!