JUBILEUM. Med anledning av femtioårsjubileet för filmen som möjliggjort merparten av all modern rymdfilm, Stanley Kubricks rymdepos 2001 — ett rymdäventyr gör Karolina Bergström här en filmhistorisk tillbakablick. Men hon sätter också in filmen i en samtidskontext.
Det går knappast att föreställa sig en filmhistoria utan Stanley Kubricks rymdepos 2001 — ett rymdäventyr. Än mer svindlande är det faktum att filmen i år fyller ett halvt sekel och det utan att till synes ha åldrats en enda dag vad gäller stilbildande foto och banbrytande specialeffekter. Lägg därtill en framtidsvision vad gäller artificiell intelligens som skulle komma att slå den kommande tekniska utvecklingen på fingrarna. Tanken på den här texten har legat och grott i bakhuvudet hos undertecknad sedan årsskiftet, för hur skulle man rimligtvis kunna undgå femtioårsjubileet av filmen som möjliggjort typ all modern rymdfilm? Samtidigt finns det inte en film som redan är lika sönderanalyserad in i minsta teknologisk detalj eller som genererat lika många flådiga böcker om sin tillkomst, inklusive en begränsad utgåva från förlaget Taschen i monolitformad metallåda som, på köpet signerad av Kubricks änka, för några år sedan såldes för den modesta summan av tusen euro.
Kanske var det både Kubricks och publikens smala lycka att produktionen kom att skjutas upp två år på grund av tekniska problem. För hade inte mästerregissören och hans kreativa team fått den extra tiden hade vi förmodligen aldrig fått chansen att förtrollas av inledningens hypnotiskt snurrande rymdstation, den artificiella intelligensen HAL 9000:s iakttagande röda öga eller för den delen Dave Bowmans psykedeliska resa genom stjärnsystemen. Den elektrifierande färgexplosionen till ögongodis var resultatet av bland annat flygbilder över Skottland projicerade genom en specialbyggd apparat. Färdigställandet tog sex månader.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Utan förekomsten av psykedeliska substanser hade 2001 – ett rymdäventyr kanske dock bara blivit en parentes i filmhistorien, då filmen renderade minst sagt ljumma omdömen från dåtidens kritiker som ”någonstans mellan hypnotisk och oerhört tråkig” och ”pretentiös, bottenlöst långsam, amatörmässigt skådespeleri och bara fel”. Men filmbolagets pr-ansvariga fann snart att unga hippies, som gärna rökte på till filmen och då särskilt under den famösa ”stjärnportssekvensen”, kom att bli filmens främsta ambassadörer. Tillsammans med namn som David Bowie som, enligt uppgift, ska ha tagit några droppar cannabistinktur innan han såg filmen, och John Lennon, som sade sig se filmen en gång per vecka. Och på så sätt föddes också filmens klassiska slogan — ”The ultimate trip”.
Filmregissören och 2001-vurmaren Christopher Nolans Interstellar (2014) är i princip är en enda lång hyllning till Kubricks film, inklusive en monolit-lookalike till skeppsrobot och spejsiga maskhålsresor. Det faktum att han nyligen fullbordat en tidsödande restaurering av originalnegativet till 2001 – ett rymdäventyr knyter på ett fint sätt samman den intrikata filmknut som fortsatt att fascinera generationer av filmälskare. Det oändligt långsamma tempo som en gång tråkade ut filmkritiker till max var ett filmberättande som kom att bli Kubricks vinnande signum i senare filmer som The shining. Det var också vad som på allvar tog scifi-genren från tonårsrummet och till finkulturen, tillsammans med den samhällsorienterade scifi-filmen Apornas planet från samma år. Utan 2001 och dess sinnesutvidgande syn på utomjordiskt liv hade vi knappast fått se filmer som Contact eller Arrival. Begreppet rymdfilm skulle fortfarande vara synonymt med lågbudget och lökiga effekter — och världsrymden hade definitivt tett sig en smula mera färglös.
karolina.bergstroem@opulens.se
