LEKFULLT. Maximteatern ska ha en eloge för sin förmåga att välja ur världsdramatiken och göra den tillgänglig för en stor publik, som i den lust- och lekfulla föreställning teatern nu bjuder på, skriver Lena S Karlsson.
Den inbillade sjuke av Molière
Översättning: Sven Åke Heed
Scenografi och ljus: Jens Sethzman
Kostym: Nina Sandström
Koreografi: Per-Magnus Andersson
Regi: Stefan Larsson.
Medverkande: Mikael Persbrandt, Petra Mede, Ellen Jelinek, Johan Wahlström, Alexandra Zetterberg Ehn, Pelle Grytt
Maximteatern, Stockholm.
Vi lever i en kroppsfixerad tid, där vi dagligen bombarderas av hälsotips, på helsidor i pressen rekommenderas undergörande kurer och alternativ till skolmedicinen. Molières egen tid lockade till utmanande drift med såväl kvacksalvande läkare som hypokondriska patienter, som dikterar villkoren för omgivningen. Den inbillade sjuke är Molères sista verk, där han själv kreerade huvudrollen som ärkekverulanten och maktspelaren Argan. Uruppsättningen ändades abrupt eftersom Molière under den fjärde föreställningen föll ihop. Några timmar senare avled han — men inte på scenen som en seglivad skröna påstår utan i sitt hem omgiven av sin familj. Året var 1673.
Argan i Den inbillade sjuke håller hela sin omgivning och sina olika läkare sysselsatta med att för hans räkning förse honom med nya medikamenter, olika välgörande lavemang med fantasifulla och eggande namn och annan fysisk omsorg. En maktutövning av det mera sofistikerade och utstuderade slaget. I Mikael Persbrandts ganska lågmälda tolkning av hypokondrikern och maktspelaren Argan, Den inbillade sjuke, visar han återigen att teatern är hans rätta element.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Regissören Stefan Larsson har strukit åtskilligt i texten, baletter och interludier är här antydda, liksom den överklassprakt Argan omger sig med. Dominerande på scenen är fladdrande silkesdraperier, rök ur aggregat som fungerar som dimridåer och den praktpjäs till stol varifrån Argan dominerar sitt entourage av fjäskande läkare och inställsamma anhöriga. Men bakom Argons rygg sprids ränker, bland annat av den intriganta hustrun, som väntar på hans frånfälle för att tömma hans kassakista och driva in utestående fordringar. Stefan Larsson har också bearbetat Sven Åke Heeds översättning och stofferat ut den med smakrika glosor som ”bamsedase” och nutida fenomen som elallergi och ebola. Den som förväntar sig alexandriner kommer att bli besviken.
Mikael Persbrandt dominerar scenrummet trots att han hela tiden arbetar med små medel, i pjäsens upptakt sitter han blek och med håret på ända. Han sysselsätter sig med att skrupulöst gå igenom sina recept, framför allt sina olika raffinerade lavemang med fantasifulla namn. Men han är inte den nära nog av sjukdom oskadliggjorde åldring, som han vill göra sig till. Han planerar sin dotter Angelas kommande giftermål mot hennes vilja. Som den maktfullkomlige despot han är styr och ställer han efter eget huvud. Argan vill ha en läkare till måg, för att ständigt ha tillgång till mediciner.
Hans sidekick är Petra Mede, som spelar den klassiska impertinenta kammarsnärtan nedärvd från comedia dell’arte-traditionen. Hon har tajmingen men känns ändå inte som en fullödig komedienne, det fattas en del av nyansering och röstbehandling. Flera av rollerna är dubblerade vilket ibland innebär roande metamorfoser. Inte minst Ellen Jelinek får på sin lott att gestalta den stupide läkaren in spe, läkaren Thomas Diafoirus som Argan vill se som sin måg. Men också som den intriganta hustrun, elegant och världsvan. Som det unga förälskade paret Cleanate och Angela ser vi Pelle Grytt och Alexandra Zetterberg Ehn som efter åtskilliga förvecklingar till slut får varandra. Johan Wahlström har fått en rad småroller — som han tolkar med utsökt fingertoppskänsla.
Maximteatern ska ha en eloge för att välja ur världsdramatiken och göra den tillgänglig för en stor publik, som i den lust- och lekfulla föreställning teatern nu bjuder på och som smakar mer.
info@opulens.se
