FILM. ”’Passage’ hade kunnat vara en ganska ointressant kollektivsnyftare om Akin inte hade lyckats så väl med sin tonträff. Filmen är varm utan att vara sentimental och ger en rätt krass bild av att vara fattig och outsider i Istanbul,” skriver Charlotte Wiberg.
Levan Akin har visat sig vara en habil regissör och har tagit ett kliv framåt med varje ny film sedan debuten. Genomgående intresserar han sig för sociala outsiders, och filmerna är varma, sympatiska, humanistiska.
I nya Passage är huvudpersonen Lia en äldre kvinna, en pensionerad historielärare, som i sin ensamhet tar sig för att försöka återfinna sin systerdotter, en transtjej som man förstår har blivit utestängd från familjegemenskapen.
Från Georgien till Istanbul
Tillsammans med tonårskillen Achi (Lucas Kankava), som guide och hjälpreda, åker Lia (Mzia Arabuli) från Georgien till Istanbul, för att hitta Tekla, som systerdottern kallar sig. Men vill Tekla bli hittad? Istanbul, sägs det, är staden dit man åker för att försvinna.
Lia föreställer sig att Tekla behöver henne, men det framstår som ganska tydligt att hon själv behöver Tekla. Alla filmens karaktärer behöver någon eller något. Deras vägar korsas men de är dömda att fortsätta sitt sökande.
Hbtqi-personer
Förutom Lia och Achi möter vi Evrim, en transkvinna som utbildat sig till advokat för att kunna hjälpa andra hbtqi-personer i staden, samt ett syskonpar som i princip lever som gatubarn.
Det är alltså stadens nattsida vi ser, men där finns inte bara mycket smärta utan också glädje, sång och inte minst dans.
Lia blir berusad på raki, dansar och sätter på sig läppstift, men den georgiske man som nyss verkat så charmad skräms uppenbarligen bort av hennes lössläppthet. Mzia Arabuli gestaltar detta ögonblick av förlorad värdighet hos en kvinna som håller huvudet högt så det känns i mellangärdet.
”Passage” är en road movie
Som i varje road movie pågår en både inre och yttre resa, men här hittar ingen hem.
”Passage” hade kunnat vara en ganska ointressant kollektivsnyftare om Akin inte hade lyckats så väl med sin tonträff. Filmen är varm utan att vara sentimental och ger en rätt krass bild av att vara fattig och outsider i Istanbul.
En regissör stadd i utveckling
Jag saknar dock fortfarande en distinkt personlig stil hos Akin, en nerv eller ett konstnärstemperament som skulle kunna få filmen att verkligen lyfta.
Kanske borde han peta djupare i smärtpunkterna. Rent bildmässigt fungerar filmen bra, med fint kameraarbete av Lisabi Fridell som liksom omärkligt lyfter fram det centrala i de vyer som visas.
Akin är fortfarande en regissör som är stadd i utveckling. Om han kostar på sig lite större konstnärligt risktagande framöver kan han gå hur långt som helt.
charlotte.wiberg@opulens.se
