På randen till utplåning

MAKTUTÖVNING. “Becketts dramatik emanerar ur den känsla av meningslöshet som det förödande andra världskriget lämnade som arv åt mänskligheten. Ändå känns dessa kortpjäser kusligt aktuella i en tid då människovärdet devalveras”, skriver Lena S. Karlsson.

Fragment I & Katastrof av Samuel Beckett
Översättning: Magnus Hedlund
Regi: Peter Luckhaus
Medverkande: Anders Ahlbom Rosendahl, Peter Luckhaus, Dorothea Norling
Plats: Teater Brunnsgatan Fyra

Samuel Becketts dramatik skulle kunna kännas daterad; de två kortpjäserna Fragment I och Katastrof som nu spelas på Teater Brunnsgatan Fyra är förlagda bortom tiden, i ett ingenmansland som gud, om han någonsin funnits, har övergivit. Becketts dramatik emanerar ur den känsla av meningslöshet som det förödande andra världskriget lämnade som arv åt mänskligheten. Ändå känns dessa kortpjäser kusligt aktuella i en tid då människovärdet devalveras och det öppna våldet firar triumfer och triggerhappy diktatorer demonstrerar sin kärnvapenarsenal.

Beckett skrev Fragment I 1956 då minnet av andra världskrigets förbrytelser ännu var aktuella. Katastrof, Becketts enda uttalat politiska pjäs, skrevs 1982 och dedikerades till dåvarande dissidenten och kollegan Václav Havel, senare Tjeckoslovakiens president.

På Teater Brunnsgatan Fyra är det två virtuoser som drabbar samman. I Fragment I träffas i ett gathörn två överlevande timme noll, när världen ligger öde och i ruiner. En fiolspelande blind tiggare, spelad av Peter Luckhaus, vädjar till en förbipasserande om en allmosa. Den han möter är en vildsint utagerande man i rullstol, med auktoritet tolkad av Anders Ahlbom Rosendahl.  Denne enbente mans största bekymmer är att bemästra sin rullstol: ”Vända. Ofta när jag kämpade med det kändes det som om det skulle gå fortare att fortsätta rakt fram hela jorden runt. Till den dag jag kom på att jag kunde ta mig hem baklänges.”

Fragment I kan ses som en miniversion av Slutspel, som en maktkamp mellan två män, vilka möts av en slump men som snabbt förenas i ett symbiotiskt spel. Detta skulle lätt kunna urarta till en sadomasochistisk akt, där den rullstolsbundne brutalt utnyttjar den blinde. Med en överlevnadsinstinkt som stavas galghumor lyckas det omaka paret ändå nå varandra i ett slags övergivenhetens gemenskap och intighetens landskap. Den största lyckan är en hägrande burk ”baked beans”.

Beckettkännaren Peter Luckhaus har närläst och finner beröringspunkter mellan Fragment I och Katastrof, båda pjäserna utspelas i den yttersta tiden och på randen till utplåning. Också här handlar det om sadistisk maktutövning, mellan en regissör och hans skådespelare. Här har duon utökats med en kvinnoroll, den undergivna regiassistenten, som slaviskt följer sin uppdragsgivare, följsamt spelad av debutanten Dorothea Norlig. Skådespelaren ska göras osynlig, sminkas vit, i denna metateatrala lek avslöjas teater som diabolisk maktutövning. Vad man eftersträvar är det perfekta uttrycket, teater som askes och underordning.

Det är inte ofta som man lämnar en teatersalong och önskar att föreställlningen hade varit längre. Men den välspelande duon Peter Luckhaus och Anders Ahlbom Rosendahl balanserar varandra utsökt i samspelet, en perfekt kontrollerad energi och en musikalitet som är en sann njutning att iaktta. En upplevelse som trots sin svärta värmer och lyser upp i höstmörkret.