INFÖR OSCARSGALAN. Om två veckor är det dags för Oscarsgalan. Ivo Holmqvist berättar om bakgrunden till en av de nominerade filmerna. Det är en historia om ett udda levnadsöde och om bedrägeri och förfalskning.
Snart är det dags igen för glitter och glam och de stereotypa tacktalen där överväldigade filmstjärnor med varierande ljusstyrka pliktskyldigast hasplar ur sig ett myller av namn som ska nämnas: den 24 februari hyllar Hollywood sig själv (och några få utbölingar) i Oscarsgalan som är den nittioförsta i ordningen.
Till de roligare filmerna i år hör Can you ever forgive me som lyckats bli nominerad i tre kategorier: både för bästa huvudroll och bästa biroll, och för bästa manus (”adapted screenplay”). Den är på väg till svenska biografer men redan nu kan man se trailern på nätet. Melissa McCarthy och Richard E Grant är mycket bra, och New York-miljön på nittiotalet välfångad.
Verklighetsbakgrunden är lite märklig: när en samling brev av den slagfärdige Noel Coward gavs ut för tolv år sedan hade ett par katter smugit sig in bland alla hermelinerna, fast det fick man inte reda på förrän efter en tid. Två brev i urvalet, skrivna av en annan hand, är skickliga förfalskningar gjorda av Lee Israel, en amerikansk dam med rymligt samvete. Hon avled 2015 i New York, vid sjuttiofem års ålder.
Det började bra för henne, hennes biografi om skådespelerskan Tallulah Bankhead fick goda recensioner och sålde utmärkt, och likaså en följande bok, men sedan gick det utför. Lee Israel började dricka, katten blev sjuk, och pengarna räckte dåligt till både veterinären och superiet. Men så kom hon på en lukrativ idé: hon studerade kända fast avlidna personers brev noga, både deras stil och handstil, och hon övade in deras namnteckningar.
Lee Israel skaffade sig en uppsättning bättre begagnade skrivmaskiner, handlade in gammalt brevpapper, och satte igång att förfalska brev som kunde ha varit skrivna av bland många andra den skarpa novellisten Dorothy Parker och den vackra stumfilmsstjärnan Louise Brooks men inte bara det. Framför allt blev hon en hejare på att skriva Noel Cowards brev.
Sedan sålde hon dem som äkta till autografsamlare, och fick bra betalt. Drygt fyrahundra förfalskade epistlar prånglade Lee Israel ut innan man började misstänka något. Då tog hon en paus och stal som omväxling från olika forskningsbibliotek äkta brev av bland andra William Faulkner, kompositören Kurt Weill, dramatikern Eugene O´Neill och Margaret Mitchell, hon som skrev Borta med vinden. För att undgå upptäckt lade hon dit sina förfalskningar i stället.
FBI var henne i hälarna, och så grep de till slut Lee Israel. Eftersom hon var samarbetsvillig och avslöjade vilka brev som var äkta och vilka som inte var det blev domen mild. Det slutade med att Lee Israel dömdes till fem års övervakning och sex månaders husarrest, och så fick hon lova att sluta dricka eller i varje fall gå på anonyma alkoholisters möten. Fast det senare smet hon från. Det var nämligen så att Lee Israel hade svårt att hålla sig från flaskan, men det hade Dorothy Parker, William Faulkner och Eugene O´Neill också. Dåligt samvete besvärades hon inte av, tvärtom tyckte hon att det hon gjort var helballt, ”larky and fun and totally cool”.
De memoarer som Lee Israel skrev fick den avväpnande titel som filmen nu övertagit: Can You Ever Forgive Me? Förlät hellre än fördömde gjorde de som för fyra år sedan skrev nekrologerna, bland annat i den utförliga runan i The Telegraph om ”Lee Israel, literary forger”, och det har hittills alla som nu kommenterar filmen gjort — och snart nog också vi som kommer att se den på bio här hemma. Filmkritikerna i brittisk press, nu när filmen nått London, överbjuder varandra med superlativer: ”magnificent, hilarious, brilliant”.
Fast blir det en Oscar? De flesta går nog till Alfonso Cuaróns Rosa som det redan regnat priser över, någon kanske till Glenn Close i The Wife där Nobelpriset har en biroll, eller till Black KkKlansman, Spike Lees klyftiga film om en afrikanamerikan som infiltrerar Ku Klux Klan.
info@opulens.se
