Omskakande och minnesvärt när Öhrn tolkar Norén

TEATER. ”Det hela är synnerligen skickligt genomfört. ’Fem scener Norén’ blir verkligen en minnesvärd upplevelse, en riktigt stark sådan.” Det skriver Jonas Lindman, som sett den aktuella föreställningen på Dramatens lilla scen.  

De realistiska scener som ofta utmärker Lars Norén-uppsättningar, där relationella spänningar ställs på sin spets, får en annan gestaltning i Markus Öhrns aktuella iscensättning på Dramaten. Den är hämtad från Norén-pjäserna ”Hebriana”, ”3.33.93”, ”Så enkel är kärleken” och ”Andante”. Med titeln ”Fem scener Norén” spelas den på Dramatens lilla scen.

Den här uppsättningen betonar det sorgliga i allas vår existens, men vi förmås nu att skratta åt tragiken. Markus Öhrn skapar nämligen något som känns både nytt och spännande.

Med masker, som försetts med stora ögon och stela munnar, samt peruker och förvrängda röster spelar sex av Dramatens skådespelare upp de fem scenerna. Det är på en och samma gång avskalat och intimt. Skådespelarna försöker inte att framhäva sitt agerande utan snarast minimera det men ändå lyckas de göra skådespeleriet stort, rent och naket.  

Det blir en annan version av verkligheten som gestaltas, mycket beroende på maskerna. Det tragikomiska lyfts fram. Och nog igenkänns det som norénskt ändå. Den mörka humorn hos Norén sätts i förgrunden. Jag tycker inte heller att upplevelsen av scenerna förlorar sitt djup även om de är insatta i en ny och väldigt annorlunda kontext.

Regissören Markus Öhrn verkar avgjort hysa en förkärlek för det absurda, men även för det komiska. Här skakar han om publiken.

I den sista av scenerna har en stor bebis nedsölat fötts fram och säger att världen är det enda fruktansvärda ställe där den kan existera. Det blir som en sammanfattning av vad hela föreställningen ytterst handlar om. ”Bebismänniskan” upprepar repliken flera gånger och det blir det sista som sägs innan hela ensemblen samfällt försvinner ut genom en av dörrarna.  

Alla har nog hört ordet ”Norénjul”. Ja, jag skulle tro att de flesta av oss känner igen begreppet. Det handlar om ångest och förgiftade relationer, för mycket alkohol och tragiska sexuella relationer. Scenerna som spelas upp knyter starkt an till detta tema.

Mellan varje scen är det en liten paus, ridån dras för som på en liten marionetteater, samtidigt som det spelas upp en entonig melodi, och publiken får pusta ut och återhämta sig mentalt efter känslan av att ha varit med om ett riktigt oväder. Man har gått igenom en Norénscen och kan pusta ut.

Scenerna är ungefär en halvtimme långa och jag tycker speciellt mycket om den tolkning som Markus Öhrn gör av den sista scenen ur ”Andante” som handlar om livet på ålderns höst.  

Det hela är synnerligen skickligt genomfört. ”Fem scener Norén” blir verkligen en minnesvärd upplevelse, en riktigt stark sådan.