SKRÄCK. Christoffer Andersson har sett Zack Snyders Netflixaktuella skräckfilm Army of the Dead och har lite blandade känslor beträffande slutresultatet.
Army of the Dead (2021) har varit i utvecklingslimbot sedan 2004 och även om det såg ut att bli en release 2013 gjorde den versionen magplask. I 2021 års version ritade Zack Snyder storyboard på egen hand, filmade själv och det har även sagts att slutversionen matchar storyboarden så gott som exakt. Det pekar på ett passionsprojekt eller auteurprojekt och sådana projekt har ofta en speciell dragningskraft som är svår att motstå. Ett slags kreativt och fängslande lyster och som inte ens en mer eller mindre okänd castinglista kan få att slockna.
Filmen handlar om ett virus som släpps lös i Las Vegas till följd av en bilolycka med två ouppmärksamma bilförare. Den ena leder en militär karavan och transport av något han inte vet ett dyft om, och råkar för ögonblicket vara mitt uppe i ett samtal. I mötande bilen njuter nybliven man sin bröllopspresent av nybliven fru: en avsugning. De krockar, allt exploderar och ur lasten kommer Zeus – en zombifierad människa. Uppenbart en människa som någon försökt förvandla till övermänniska men misslyckats. Igen.
Scott Ward (Dave Bautista) vänder hamburgare på ett hak efter en lysande karriär i det militära som slutade i misär i samband med virusutbrottet i Las Vegas, när en slug kapitalist kommer in och erbjuder 50 miljoner dollar för att kliva rakt in i karantänzonen och hämta 200 miljoner ur ett kassavalv. Fortsätta vända hamburgare eller riskera livet för 50 miljoner dollar? Vad kan gå fel? Problemet är väl att karantänzonen Las Vegas har blivit ett slags zombieland med en köttätande, strategiskt tänkande – och kännande! – superzombie till hövding.
Dave Bautista spelar den frånvarande pappan och mannen som är här för att lära av sina misstag genom att göra ännu ett. I äkta kapitalistisk anda tänker han lösa problemet genom att ge pengar åt de sårade. Det är häftigt att se Bautista sätta de känslosamma scenerna därför att det i sig lyfter filmen. Och detsamma måste sägas om de mäktiga närbilderna på Richard Cetrone när han visar superzombien Zeus känslor. Matthias Schweighöfer, tysk born-to-be-skådis uppväxt på teatern, ger skådespelartruppen en välkommen bredd bland butchkvinnor och muskelknuttar med sin excentriska person och sina feminina drag i rollen som den charmigt naiva tyska supernörden Dieter.
Som en kuriositet kan nämnas att Zack Snyder valde att klippa bort en scen bland de som försiggår under förtexterna när Las Vegas attackeras av zombies, där en manlig strippa får penisen avbiten. Han tyckte det var att gå för långt.
Zack Snyder hade definitivt behövt en John Milius (bland annat Robert Shaws välkända monolog om bomben i Hajen från 1975) att slipa repliker med därför att de blir stela och intetsägande emellanåt, på de ställen i manus där de bättre hade behövt spegla karaktärernas gemensamma historia. Men tack vare Snyders hårda fokus på den visuella mjukheten kunde detta tillkortakommande slätas över åtminstone delvis.
Kängan mot kapitalismen är omisskännlig. Snyder väger pengar mot relationer på ett så tydligt sätt att det nästan blir banalt. Att inte casta några superstjärnor var förmodligen ett genidrag även om det ofta sker ofrivilligt. Det ger större utrymme åt Scott Ward och åt Zeus, något som filmen bara vinner i ödmjukhet på. Skulle, låt säga, Bautistas gamla wrestlingkollega Dwayne Johnson castats som Scott Ward skulle mjukheten försvinna därför att Johnson har en mycket stirrigare blick.
