KOSTYMDRAMA. Nya pengar ställs mot gamla anor i Julian Fellowes nya, urtjusiga serie som utspelas i New York i slutet av 1800-talet. För alla “Downton Abbey”-fans finns mycket att hämta – och att känna igen.
“Du tillhör det gamla New York, my dear. Glöm aldrig det”. Agnes Van Rhijn (Christine Baranski på gott humör) kommer snabbt till saken när hennes unga, panka, brorsdotter Marian har kommit till stan. Klev man inte av The Mayflower med de andra engelska puritanerna kan man glömma att man någonsin blir betraktad som annat än skräp.
Men vad gör den gamla eliten när den nya – de där vräkiga Rockefellers, Vanderbilts och JP Morgans – börjar tjäna så mycket pengar att de kan köpa sig in i alla sammanhang eller helt enkelt skapa sig nya?
Mitt emot Agnes, och hennes inte lika slipade syster Ada (Cynthia Nixon), har det nyrika paret Russell precis flyttat in på en så pass attraktiv adress att societeten inte kan låta bli att notera dem. Men acceptera dem? Jo, det ska maktspelaren Mrs Russell (en underbart vass Carrie Coon) minsann se till.
Titeln “The gilded age” (den förgyllda tiden) syftar på samhällsandan kring 1870, som präglades av snabba förändringar. Krocken mellan det nya och det gamla på flera nivåer är grundbulten i Julian Fellowes New York-skildring. Även om det tar ett par avsnitt innan dramatiken på allvar utvecklas bortom den inledande premissen så är det en hyfsat njutbar startsträcka.
Det strösslas friskt med fantastiska klänningar, cylinderhattar, järnvägsutbyggnadsintriger, underhållande uppgångar – och tillhörande fall samt klassisk “upstairs-downstairs”-dramatik (precis som i Fellowes långkörare “Downton Abbey”).
Ett problem i början av “The gilded age” är att det är så pass många rollfigurer som ska introduceras. Men det är egentligen bara Christine Baranskis svårimponerade Agnes (med tydlig Maggie Smith-aura och underbart skarpa repliker som får en att fnissa högt) och Carrie Coon som superstrebern Mrs Russell som känns riktigt intressanta – lite för länge.
Men “The gilded age” tar sig och efter de fem avsnitt som lämnats ut för recension börjar även det övriga persongalleriet få lite mer tydliga konturer. Som kostymdrama är serien svårslagen just nu, scenografin och kostymerna är så härligt påkostade att man nästan fruktar en överdos av korsetter när Mrs Russell äntligen slår till och ordnar den debutantbal som hennes dotter (och vi i publiken) så hett längtar efter.
Miranda Sigander/TT
