MANLIGHET. “Det är inte svårt att se att Östlund utgår från det egna jaget som kulturman i Sverige”, skriver Mats Kejonen.
För sex år sedan försvarade jag Ruben Östlund. Östlund hade kommit med sin nya film Play som kretsar kring några pojkar som blir rånade av ett gäng rasifierade pojkar från en av Göteborgs förorter. Sådana situationer kan uppstå i det samtida svenska klassamhället och jag hävdade i mitt försvar av Östlunds film att alla historier får plats i den offentliga debatten, bara de är relevanta och rimliga. Jag såg naturligtvis hur filmen användes i debatten. Till exempel hur en scen från filmen spelades upp i TV4:s debattprogram med slutsatsen att det behövs mer disciplin och repression i våra skolor. Mitt försvar då löd att det inte är konstnärens fel om hans verk används på fel sätt. Mycket har hänt på sex år och jag har blivit tvungen att revidera min uppfattning om Play. Någonting skaver med Ruben Östlund och hans filmer.
Tre år efter Play kom Östlunds nästa succé, Turist. Miljön är flyttad till de franska alperna där en familj på semester överraskas av en lavin. Till allas bestörtning rusar inte den manliga huvudrollen till sin familjs räddning utan sätter istället sig själv i säkerhet. Temat för Östlunds film är mansrollen i dagens samhälle. Filmen bygger på en enkel, bekväm och i grund och botten väldigt egocentriskt premiss. På vilket sätt är det att göra upp med könsmaktsordningen att en man ska slippa hjälpa sin livskamrat och ta ansvar för sina barn?
Och i år gick alltså “Rutan” upp på filmfestivalen i Cannes, eller The Square som är filmens engelskspråkiga titel. Östlunds nya film kretsar kring en framgångsrik konstintendent på ett museum i Stockholm som kämpar med att få livspusslet att gå ihop. Det är inte svårt att se att Östlund utgår från det egna jaget som kulturman i Sverige. Tillvaron störs av en konstinstallation som spårar ur. Den manliga huvudrollen får sin plånbok och mobiltelefon stulen och beslutar sig för att spåra upp tjuvarna, i rak motsats till sina egna principer. Spåren efter telefonen leder till en av Stockholms yttersta förorter.
Så fick Ruben Östlund till slut sin Guldpalm. Svenska Filminstitutet hade storsatsat inför premiären och tryckt upp gratistidningar med rubriken ”Ruben Rules” och ett porträtt av regissören som delades ut under festivalen. Jurymedlemmen Pedro Almodóvar sade om filmen att den genomskådar ”den politiska korrekthetens diktatur” och ”det helvete dessa människor lever i”. I internationell media har Rutan kallats en film om den nordiska mansrollen i kris. Brittiska Daily Mail och nordamerikanska Breitbart (USA:s motsvarighet till Avpixlat) hyllar filmen och som en ”satir över politisk korrekthet” och den moderna mannens förvirrade identitet. I svensk media har recensenter varit betydligt mer försiktiga i sin analys av filmens budskap. Franska Libération beskriver Östlunds film som ”högerkonservativ”; en rättfram analys jag fortfarande inte sett skymten av i svensk media.
Att Östlund anlitade föreläsaren Joakim Lamotte för en av rollerna i Rutan är oroande. Joakim Lamotte är, utanför sin sfär, känd för att försvara den rasistiska lynchmobben ”Soldiers of Odin”. Konceptet Soldiers of Odin med rasistiska gatupatruller, importerat från finska nynazister, lyckades aldrig få fotfäste i Sverige. Men Lamottes åsikter står kvar och Ruben Östlund vet naturligtvis om detta.
Rutan går upp på svenska biografer i augusti. Jag hoppas få se en betydligt mer modig och konflikttagande kritikerkår då.
”Vad lever vi i för tid när det är ett brott att tala om träd?”, frågade sig den tyske dramatikern Bertolt Brecht för sjuttio år sedan efter att ha tvingats i exil från nazistiska Tyskland. Varför ska en konstnär ägna sig åt att skapa någonting vackert eller blicka inåt i sin konst samtidigt som världen brinner? Brechts frågeställning är intressant och det går att argumentera både för och mot hans slutsatser. Tyvärr gäller inte hans frågeställning i Ruben Östlunds fall. En befogad kritik mot Östlunds filmer stannar inte vid att han enbart ägnar sig åt navelskåderi. I en tid när Miljöpartiet föreslår fotboja på flyktingar och en moderat riksdagsledamot kan skriva på SVT Debatt att de apatiska flyktingbarnen 2005 nog fejkade i alla fall, så väljer Ruben Östlund att göra en film som utforskar temat ”politisk korrekthet” och en manlighet i kris.
Snarare än en konstnär som blickar inåt framstår Ruben Östlund som en feg medlöpare i den rådande hegemonin. Det om något är politiskt korrekthet.
info@opulens.se
