KÄFTSMÄLL. Trots att tiden har runnit iväg, har Moment:teater aldrig stelnat formmässigt deras föreställningar är ofta en käftsmäll mot de stora etablerade scenerna, skriver Lena S Karlsson, som sett den aktuella mulitkonstföreställningen Liz å Bill.
Liz å Bill.
Moment:teater, Gubbängen,
Sveriges uppkäftigaste fria teaterkollektiv har under pandemin firat sitt 20-årsjubileum. Moment:teater slog 2000 upp sina portar i den trivsamma 50-talsförorten Gubbängen, i den generöst tilltagna Biograf City som omskapats av Teater Aurora till teaterscen. Sedan Moment:teater bildades har den blivit spelplatsen för många kärleksfulla och intellektuella mord på potenta klassiker, iscensättningar ofta signerade den numera legendariska trojkan Andreas Boonstra, Simon Steensland och Pontus Stenhäll – den senare numera konstnärlig ledare vid Göteborgs Stadsteater.
Den nu aktuella Liz å Bill är en föreställning som inte liknar något annat jag har sett. När äntligen restriktionerna har hävts efter pandemin och trycket är enormt hos en svältfödd publik har Moment:teater en scen begränsad till ett fyrtiotal platser. Från foajén upp till Stora scen vadar man i bråte som gamla kartonger, utdaterad elektronisk utrustning, trasiga sladdar, ramponerade möbler vilket gör publikplatserna fåtaliga och obekväma, Stora scenen otillgänglig och brötig som efter ett attentat.
Vad som vankas är en egensinnig multikonstföreställning inspirerad av två av den nutida dansens förgrundsfigurer, William “Bill” Forsythe och Elizabeth “Liz” Le Compte, grundaren av The Wooster Group i New York. Båda föregångare inom dans och performance som medverkade till att göra ”post modern dance” till ett begrepp och tillgänglig för en större publik. Bill arbetade på Frankfurt Ballet och dekonstruerade den klassiska baletten och kanske mest betydelsefullt en förening mellan konst och dans i sitt eget The Forsythe Company.
Moment:teaters Liz å Bill är en föreställning i två avdelningar, den ena ett sceniskt block och den andra ett studiosamtal. Det senare en text som bygger på ett alldeles autentiskt möte mellan de två, Bill och Liz, som ägde rum 5 maj 2011, på teatern De Singel i Antwerpen. Vilket inspirerat Ludvig Bildstein – i Moment:teater mera känd som Ludde Hagberg – till regi, scenografi, ljuddesign, koreografi och skådespeleri. Detta är hans debut.
På Stora scenen möts aktörer och dansare, Linda Adami, Ludde Hagberg och Tilman O’Donell gestaltar ett gäng Aliens, skenbart lika oss människor. Utifrån nödutgången släpar dessa utomjordingar långa grenar och trädfragment, som placeras i svårframkomliga rishögar, från ljusriggen faller gamla kläder och peruker ner som av en osynlig hand.
Allt prövas och ratas, man talar oavbrutet på olika språk och så småningom tonar Ravels Bolero ut genom högtalarna och baletten tar över. Det är ingen virtuos dans, utan snarast rörande klumpig och lustfylld, som när barn härmar vuxna. På en filmduk i fonden rullar en version av Bolero från 60-talet som tillskrivs Maurice Béjart. Då och då skrider en man långsamt över scenen bärande på en svart kub.
När publiken mer eller mindre handgripligt körs ut från salongen väntar det vita rummet på teaterns lilla scen, där andra akten utspelas. Här allt kliniskt rent och bländande vitt, kontrasterna kan knappast bli större.
Trots att tiden har runnit iväg, har Moment: teater aldrig stelnat formmässigt deras föreställningar är ofta en käftsmäll mot de stora etablerade scenerna inte minst hur man spelar klassiker. Andreas Boonstra och ensemble sticker alltid ut och töjer på gränserna, låt oss hoppas att de fortsätter irritera och utmana den goda smaken.
info@opulens.se
