Meditativt och kraftfullt när Iraqi bodies framför ”Sibyl”

SCENKONST. Lena Torquato Lidén har sett scenkonstverket ”Sibyl” med Iraqi Bodies och uppskattar såväl det meditativa som det kraftfulla i framförandet.

Scenrummet på Teater Trixteri Göteborg är en bekant plats och även gruppen Iraqi Bodies har jag bekantat mig med förut. Just ikväll, när de framför det nya verket ”Sibyl”, doftar platsen av rosor, kanske en parfym men jag tänker på rosenvatten, en vanligt förekommande ingrediens i bakverk från Mellanöstern. Och det är just detta som lockar mig med den här gruppens produktioner. En närhet till en annan världsdels kulturella uttryck.

Publiken sitter på tre sidor om en kvadratisk, sagolikt vacker scen med ett genomskinligt nät som täcker sidorna, som en slöja som ger en mjukhet. I den fjärde väggen framträder två ansikten som vore de delar av en målning. Ett ansikte långt ner mot marken och ett uppe i motsatt hörn. Musiken påminner om mantran eller rytmiska böner som böljar över oss. Det är det här som för mig personligen är det centrala med Iraqi Bodies, en möjlighet att genom scenkonst sjunka in i något repetitivt och meditativt.

Efter att ha mumlat ohörbara saker rakt ut ett slag kryper så den nedre gestalten ut ur ”målningen”. Fortfarande mumlande och i vacker röd kjol tar Fia Adler Sandblad sig fram till scenens enda rekvisita, ett gymlöpband utan handtag och med den rullande gummimattan målade med vita färgsjok, brokigheten gör att jag tänker på flodvatten som flyter förbi. Hon går upp på den med en pärm hårt fastklämd under ena armen och det går att urskilja orden som hon säger. Hon vandrar barfota talande allt mer upprört och stöter ur sig en ilska, som om det var början på en sorgeprocess som sliter henne från insidan och hon blir hes av att ropa ut sin ilska medan hon går bestämt framåt på bandet.

Jag upplever det som att hon förlorat allt och först kommer ilskan, sedan sorgen och gråten och till slut mynnar det ut i en sorts poetisk duett med motspelerskan. Tillsammans reciterar de en dikt ett par gånger, en dikt som ger mig gåshud. En stark prestation av Fia Adler Sandblad som fortfarande imponerar med sitt kvinnligt fysiska uttryck som kan vara på gränsen till våldsamt.