Medelmåttigt Disneyäventyr

LÅNGFILM. Cyril Tönisberg har sett Disneys blockbustersatsning Jungle Cruise och han är inte imponerad av resultatet.

Jungle Cruise
Regi: Jaume Collet-Serra.
Disney+

Kring slutet av förra decenniet fick tydligen några filmbolagsgenier på Disney för sig att tiden åter var mogen att ta upp jakten på den försvunna skatten. Tja, varför inte? Det har ju gått några år sedan Spielberg och co återlanserade 30-talets cliffhangerfilmer med nästan overklig framgång (även om det förekommit några skapelser i dess anda sedan dess, bland annat Disneys egna Pirates of the Caribbean-serie; återkommer till detta). Går det så går det!

Men nej, för att ett dylikt projekt ska kunna utmynna i ännu en framtida franchise får Hollywood nog allt prestera lite bättre än vad man gjort i och med Jungle Cruise (helidiotisk titel för övrigt, men den har sin förklaring i att filmatiseringen bygger på några redan befintliga kvadratkilometer Disney World där Jungle Cruise finns som “theme park”-element, om jag förstått saken rätt).

Remarkabelt halvdana datoranimationer med tanke på att vi skriver anno 2021 och att det är megabolaget Disney som aspirerar på en blockbuster och en story som man sett så många gånger förr att man tappat räkningen.

Dwayne “The Rock” Johnson är ju alltid stabil och gör inte heller denna gång bort sig som brasiliansk äventyrare i Corto Maltese-inspirerad utstyrsel (Corto Maltese är en italiensk serietidningshjälte skapad av Hugo Pratt), även om han setts bättre. Emily Blunt som tidig kvinnorättskämpe tillika våghals och Jack Whitehall som hennes lite mesigare, mer “engelske” överklassbroder funkar de också, men det vore fel att påstå att det slår några större gnistor huvudrollstrion emellan. Filmen utspelas under ungefär samma tidsperiod som Jakten på den försvunna skatten (1981), det vill säga tidig nazi-era.

Trots en hyfsad inledning hade jag det ytterst svårt att engagera mig i denna långsökta story om jakten på någon mystisk blomma, som kan bota det mesta och lite till och som bara kan finnas i den allra mörkaste av Amazonas urskogar. Fullt ös medvetslös nästan hela tiden förvisso, men absolut inget nytt under solen vilket innebär att man ständigt befinner sig i ett tillstånd av någon nanosekund från ett gäsp eller en slummer. Vetskapen att det mesta är datoranimerat dödar mycket nuförtiden!

Visst, är du förälder till några glyttar på 10-14 kan detta möjligtvis vara något som samtliga i familjen kan samlas kring under några timmar i tv-soffan, men cynikern i mig tvivlar faktiskt på om “någon” kommer att uppleva någon form av hallelujastämning.