FILM. Ska man vara kritisk så är större delen av filmen egentligen bara ett snyggt referat av Matrix-universumet där trilogin förklaras för en ny generation som inte växte upp med filmerna, skriver Mathias Jansson.
Efter drygt 20 år återuppstår Matrix på bioduken. Det var 1999 som syskonen Wachowski revolutionerade och skakade om en hel generations biobesökares verklighetsuppfattning med filmen “The Matrix”, den första filmen i en trilogi om Neo, Trinity och Morpheus. När vi återvänder till “The Matrix Resurrections” är det med en känsla av déjà vu. För den nya filmen är till större delen en summering och en återblick på den nu drygt 20-år gamla trilogin.
Thomas Anderson alias Neo (spelad av Keanu Reeves) är i den uppdaterade versionen av Matrix en framgångsrik dataspelsutvecklare som skapat det nyskapande spelet “The Matrix” som utspelas i en verklighetstrogen virtuell verklighet. Efter framgången med spelet har Anderson drabbats av en psykisk kollaps. Han tror han kan flyga och försöker hoppa från ett tak och har svårt att skilja på verklighet och spelets fiktion och tvingas därför att gå i terapi och äta medicin som består av blå piller. Han drabbas av flashbacks från spelets fiktion, där scener från de tre tidigare filmerna spelas upp framför honom. “The Matrix Resurrections” blir för mig till stor del ett nostalgiskt referat av de tidigare filmerna där man klipper in scener från de äldre filmer som minnesfragment, och gör ständiga referenser och blinkningar till de tidiga filmerna från blå piller, bullet time, till den svarta déjà vu-katten som blivit ikoniska referenser i populärkulturen.
När spelföretagets delägare Warner Bros beslutar att göra en ny trilogi av den populära spelserien börjar det sätta igång tankar och känslor hos Anderson om att något inte riktigt stämmer med den verklighet han befinner sig i. Mötena med gruppen som ska ta fram det nya spelkonceptet blir också en slags sammanfattning av olika tolkningar och analyser som framförts kring Matrix-trilogin. Det är väl få filmer som blivit så genomlysta och analyserade ur olika perspektiv som “The Matrix”. Wachowskis leker i inledningen av filmen med olika metaplan om den egna trilogin, samtidigt som de hintar att vi kommer att se ytterligare två filmer i serien framöver.
Annars är mycket sig likt i filmen fast många karaktärer har åldrats och en del saker har faktiskt förändrats som förhållandet mellan människor och maskin. Som vanligt väcker Wachowskis många intressanta tankar kring verklighet och virtualitet, tankar som var viktiga för 20 år sedan men som är ännu mer relevanta idag med tanke på hur mycket tid vi tillbringar i digitala världar och plattformar och vårt beroende och symbios med olika maskiner. Utvecklingen av artificiell intelligens och metaverse ställer också nya frågor om vad som är egentligen är verklighet. Hur ska vi förhålla oss till intelligenta maskiner och avatarer i framtiden? Är de fiender eller vänner, har de rättigheter, hur ska de behandlas, och hur skapas vår verklighetsuppfattning när vi blir allt mer digitala och virtuella?
Ska man vara kritisk så är större delen av filmen egentligen bara ett snyggt referat av Matrix-universumet där trilogin förklaras för en ny generation som inte växte upp med filmerna, och för de som växte upp med ”The Matrix” blir det en nostalgisk kavalkad av referenser och återseenden. Det är trots allt 20 år sedan filmerna gjordes så det kanske behövs någon form av summering av de tidigare filmerna. Men man skulle likaväl kunna klippa bort första halvan i “The Matrix Resurrections” och låta handlingen börja där något nytt förs in i storyn och filmen slutar egentligen när den som är som intressantast. Vilket i och för sig garanterar att det kommer fler filmer i serien.
info@opulens.se
