INCEL. När vi lockas att sympatisera med mäns hot och våld på vita duken, kan det leda till en normalisering och ett slags rättfärdigande av de män som i dag känner sig förbisedda av kvinnor, skriver Karolina Bergström.
Motivet till terrordådet i Toronto i april där tio personer, varav åtta kvinnor, miste livet låter närapå som det i en första klassens b-film. Men när den 25-årige Alek Minassian en måndagsmorgon hyrde en vit skåpbil och några timmar senare mejade ner så många helst kvinnliga fotgängare han kunde längs trottoaren på centralt belägna Yonge Street, rörde det sig tyvärr om ett högst verkligt och internaliserat kvinnohat. Om omvärlden inte tidigare varit bekant med det så kallade incel-begreppet, en förkortning av involuntary celibacy, “ofrivilligt celibat”, som i dag används av män vilka anser sig vara bortvalda av kvinnor och som menar att dessa bör straffas för detta, blev den det nu på ett av de mer smärtsamma sätten.
I den bästa av världar skulle Toronto-scenariot vara just bara en på gränsen till smaklös Tarantino-regisserad b-rulle, som ett ironiskt statement rörande den internetberoende mansgeneration som inte förmår skilja sitt digitala liv från det verkliga, och som skyller sina egna relationsmässiga tillkortakommanden på kvinnorna runt sig. Men även om incel-mannens vrede eldats på av det senaste decenniets explosion av lättillgängliga nätfora, är den mentalt isolerade mannens utfall mot och oförståelse inför kvinnor inget nytt inom populärkulturen. I 1976 års Taxi driver bjuder den socialt avskurne Vietnam-veteranen Travis Bickle sitt kvinnliga kärleksobjekt på en dejt som inkluderar porrfilm på bio, och kan för sitt liv inte förstå varför hon upprört lämnar biografen. Oförmågan att verbalisera trauman och känslor driver honom även att planera ett mord på en presidentkandidat, liksom den känslomässiga torftighet som i dag driver incel-män till rent hat mot kvinnor.
”Det handlar inte om att samhället avvisar incels, utan om att incels avvisar sig själva”, menar psykoterapeuten Sam Louise i den amerikanska tidningen Psychology Today, och betonar vikten av att hjälpa incel-männen till självkärlek istället för självhat. Men vilket ansvar har då den person som med våld faller ut mot en för honom obegriplig omvärld? I Joel Schumachers Falling down (1993) går Michael Douglas arbetslöse försvarsingenjör bärsärk i ett kvalmigt hett Los Angeles efter att ha fastnat i en bilkö. Då det våld han utövar mot diverse snabbmatsbiträden och gängmedlemmar på sätt och vis symboliserar sammanbrottet för den amerikanska drömmen, framställs det som mer legitimt. Samtidigt som vi som publik förväntas ta avstånd från den brutalitet med vilken D-Fence agerar, lockas vi att sympatisera med hans längtan att till varje pris ta sig till sin dotter på hennes födelsedag. Dock är filmens huvudkaraktär ungefär lika sympatisk som Guns N’Roses-sångaren Axl Rose då han på åttiotalet gnolade ”Immigrants and fagots, they make no sense to me” på den i dag med rätta censurerade låten One in a million.
Kulturskribenten Kristina Lindquist beskriver i DN Kultur hur kvinnor alltid tvingas förhålla sig till och räkna med mäns aggressivitet, och hur även utbrott hos närstående män utan våldstendenser kan blotta det våldskapital som är förknippat med den sociala mansrollen. När vi lockas att sympatisera med mäns hot och våld på vita duken, om än med en inte så liten gnutta ironi alias samhällskritik, kan det leda till en normalisering och ett slags rättfärdigande av de män som i dag känner sig förbisedda av alla kvinnor som i och med metoo gjort upp med den manliga äganderätten en gång för alla. Det är kanske inte heller någon slump att ovanstående filmexempel florerar på incel-fora. I väntan på att världens incels tar sig i kragen och påbörjar den av Sam Louise rekommenderade terapin, går det dock alltid att självmedicinera med valfritt avsnitt av sex- och samtyckespositiva tjugoårsjubilaren Sex and the city.
karolina.bergstroem@opulens.se
