Lysande underhållning på hög nivå

Scen & film.
Frida Österberg (foto: Jenny Baumgartner)

NY FAUST. Jens Ohlin och Hannes Meidal har skapat en ny version av klassikern Faust som just nu spelas på Elverket.  Vår teaterkritiker Lena S Karlsson har sett den med stor behållning. 

  

 

Faust av Hannes Meidal och Jens Ohlin
Ljus och scenografi: Susanna Hedin.
Kostym: Matilda Hyttsten.
Musik: Foad Arbabi.
Regi: Jens Ohlin.
Medverkande: Thérèse Brunnander, Per Mattsson, Frida Österberg, Hannes Meidal, Ana Gil de Melo Nascimento, Razmus Nyström.
Elverket, Dramaten.

När Elverket slår upp portarna för en helt nyskriven inscenering av Faust, signerad av radarparet Hannes Meidal och Jens Ohlin, är förbluffande nog dramats huvudperson död. I hans ställe träder hans ”famulus”, tjänsteanden Iris Wagner, fram. Hon är den som ska ta över verksamheten efter den stores fall, en vitsminkad valkyria klädd helt i flammande rött, besatt av hungrigt maktbegär.

Som litterär gestalt har Faust vandrat genom världslitteraturen alltsedan 1500-talet. Den historiske Johann Faust var astrolog och mångkonstnär, känd för sina underkurer och utövandet av svart magi. Häxmästaren påstods ha ingått en pakt med den lede, som skulle hämta honom efter hans död. Hans öde skildrades i den vitt spridda och populära folkboken Doktor Faustus från 1587, som så småningom spreds över Europa, Goethe påstods ha kommit i kontakt med det högexplosiva stoffet under en marionetteaterföreställlning. På folkboken baserade senare den engelska författaren Christoffer Marlowe sin pjäs om Faust 1589.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

 

Den mest kända tolkningen av myten om Doktor Faust är Goethes bångstyriga pjäser om Faust — Urfaust, Faust I och II — ett livsverk och läsdrama som aldrig nådde sin fullbordan, trots att att Goethe arbetade med stoffet i decennier, en hörnsten i den tyska litteraturen. Meidal och Ohlins drama baseras på Goethes dramer men har även inspirerats av Thomas Manns stora roman Doktor Faustus från 1947. Huvudpersonen är kompositören Adrian Leverkühn som ingår i en pakt med den onde och därmed får gåvan att skapa nyskapande och hittills ohörd musik, ett kontrakt som skulle fungera i 24 år.

Hannes Meidals och Jens Ohlins Faust utspelas i ”Huset”, en märklig musikinstitution försedd med en makaber källare. Här döljs hemligheter som förlöser den stora konsten för de utvalda. Källaren bebos av ett och annat bokstavligt lik, här antyds brott med sexuella undertoner och anspelningar på fallet Fritzl. Till ”Huset” söker sig också en skön yngling och wannabe vid namn Serenus Zeitblom som vill bli invigd i den sanna konsten, helst utan uppoffringar.

Rollen som Iris Wagner spelas av Thérèse Brunnander, hon finns på scenen under hela föreställningen, en imponerande skådespelarprestation. Vid sin sida har Iris den charmfullle men malätne pudeln, en av djävulens många skepnader. Han spelas övertygande av Per Mattsson. Numera är djävulen mest en skugga av sig själv när han vräker sig i en röd kanapé iklädd en gammal sjavig morgonrock och låter sig klias på de mest onämnbara ställen. På frågan om sin berömda kärna svarar pudeln som en upphakad grammofonskiva från anno dazumal: ”Det mesta är dressyr”.

Här dyker även andra Faustfigurer upp. Hannes Meidal och Ana Gil de Melo Nascimento iklär sig rollerna som ja-sägare och minglar runt som förståsigpåare och svans till konstens aktuella stjärnor. Gretchens och Fausts dotter har hållits gömd i källaren — ännu ett offer för maktbegär och ondska.

I denna Faust finns anspelningar på Dramaten och dess mest lysande namn genom tiderna. Det antyds att någonstans i Huset sitter en åldrad mästare och drar i tåtarna i detta metadrama. Ekon från den omgivande världen är märkbara som avslöjanden om sexuellt våld och dess konsekvenser post ≠metoo, vilket jag kan tycka känns lite påklistrat.

Scenografin är förförisk och sällsamt vacker med enbart ett fåtal sceniska element, klarröda draperingar och en ljussättning baserad på expressionistiska effekter och följespotlights, som understryker det teatrala elementet.

Föreställningen kokar ner till frågan: är konsten ond eller god? Är frågan överhuvud möjlig att besvara? Jag fruktar att det skulle mynna ut i pudelns ständiga ”det mesta är dressyr”. Den föreställning som Ohlin och Meidal nu bjuder på är lysande underhållning på hög nivå, ibland lite väl akademisk men en intellektuell utmaning för den som gillar att spåra litterära influenser och citat.

LENA S. KARLSSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Scen & film

0 0kr