BORTOM STORSTADEN. Peter Grönlunds film är något av det bästa som gått upp på svenska biografer hittills i år, anser Karolina Bergström efter att ha sett regissörens senaste verk — Goliat som har premiär ikväll.
Goliat
Regi och manus: Peter Grönlund
Medverkande: Sebastian Ljungblad, Joakim Sällquist, Cornelia Andersson, Davina Robinson m.fl.
Det sägs att folk i brunmurriga tider som vår tenderar att dras till underhållning av den mer lättsmälta sorten, som superhjältefilmer eller buttra män som heter Ove. Orkar man då se en så pass tung och svårsmält film som familjedramat Goliat i dessa regeringsdarriga dagar? Svar — ja. Och detta inte bara för att Peter Grönlunds film vid sidan av några andra titlar är något av det bästa som gått upp på svenska biografer hittills i år, utan också för att det är den privilegierade och filmintresserade medelklassens förbannade plikt att sätta sig in i potentiella livsöden utanför finkulturens storstadsbälten.
I centrum av Goliat står sjuttonårige Kimmie, superbt och nervigt spelad av amatörskådespelaren Sebastian Ljungblad, som tillsammans med sin sjukskrivna mamma och småsyskon hamnar i en ekonomisk rävsax i den fiktiva bruksort där de bor när pappan Roland blir tvungen att avtjäna ett fängelsestraff. Liksom i den guldbaggebelönade debutfilmen Tjuvheder (2015) använder sig regissören och före detta socialarbetaren Peter Grönlund här helst av amatörskådespelare för att få till den rätta tonen. Och det gör han helt rätt i, för vem hade bättre kunnat gestalta Kimmies brottsbelastade pappa än den frikostigt tatuerade och lätt slitne före detta drogmissbrukaren Joakim Lundquist?
Utan någon annan inkomst än den som hans pappa hittills genererat genom sina knarkaffärer, blir det nu Kimmie som ofrivilligt måste ta över Rolands roll som dealande familjeförsörjare. Scenen där han försöker förhöra sin lillasyster på läsläxan i hennes rangliga våningssäng och i sin tur får ett stycke uppläst för sig ur en leksakskatalog är rörande till tårar, liksom den romantiskt anstrukna vänskapen med jämnåriga Jonna som genom en lärlingsplats fått chansen att ta sig bort från den grådaskiga orten och vill att Kimmie följer med henne.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Att Peter Grönlund sneglat inte så lite på filmer som Fish tank, The selfish giant och Winter’s bone råder ingen tvekan om, med ett resultat som framkallar en på gränsen till illamåendeframkallande obehagskänsla inför Kimmies sårbara utsatthet och ett stilistiskt foto över nergångna industrilandskap som mest liknar en korsbefruktning mellan Ken Loach och Lars Tunbjörk.
Samtidigt spelar filmen i en liga för sig, med sina autentiska rollgestaltningar, nedlagda bruksmiljöer och en hårdnackad gangsterboss inklusive hejdukar som för tankarna till hur Sopranos hade sett ut om tv-serien utspelat sig i svensk glesbygdsmiljö. Men samtidigt som Goliat är en film om ett Sverige präglat av arbetslöshet, bortom rubrikerna som det så fint heter, är Kimmies situation lika mycket en skildring av den manliga våldskultur som fortfarande präglar vårt samhälle till stora delar. Där fredlig är lika med svag och stark är lika med maktfullkomlig, och där fädernas förstelnat begränsade mansroll går i arv till nästa generation av söner. När Kimmie försöker slita sig från sin pappas aggressiva förväntningar och det sociala arvets tunga ok, känns det ända in i hjärteroten.
Visst är filmens förtjänst till stora delar dess genuina avsaknad av professionellt skådespeleri, och med andra amatörskådespelarburna kritikersuccéer som Sameblod, Amatörer och The square i bakhuvudet kan jag inte låta bli att fundera över hur långvarigt dominerande den filmtrenden, med amatörskådespelare, kan komma att bli. Med detta sagt blir det hur som helst spännande att se vad Peter Grönlund kommer att lägga sina socialrealistiskt präglade regissörsvantar på nästa gång det beger sig.
karolina.bergstroem@opulens.se
Alla artiklar av Karolina Bergström
