Lyckad pjäs om upprorisk poet

POET. I samarbete med Rebecca Örtman har den nyblivna akademiledamoten Jila Mossaed skrivit en pjäs om den iranska poeten och filmskaparen Forough Farrokhzad. Torsten Rönnerstrand har sett den på Göteborgs stadsteater.

Upprorets poet
Manus: Jila Mossaed och Rebecca Örtman
Regi: Rebecca Örtman
Medverkande: Sara Zommorodi, Angelica Negin Radvolt, Oldoz Javidi, Kristina Issa, Bahareh Razekh Ahmadi med flera
Göteborgs stadsteater, Studion

Den iranska poeten Jila Mossaed blev i höstas den första utlandsfödda medlemmen av Svenska Akademin. Sedan dess har hon också gjort debut som dramatiker. I samarbete med Rebecca Örtman har hon skrivit en pjäs om den iranska författaren och filmskaparen Forough Farrokhzad (1935-1967), Upprorets poet, som nyligen hade premiär på Göteborgs Stadsteater.

Mossaeds iranska bakgrund ligger också till grund för pjäsens ramberättelse. Där får vi följa hennes liv från debuten som poetiskt underbarn i sjuttiotalets Iran ända fram till den dag 1986 då hon på grund av det tilltagande förtrycket såg sig tvingad att fly till Sverige.

Detta livsöde fungerar i Upprorets poet som en kongenial inramning till berättelsen om Forough Farrokhzad, en lysande poet som, i likhet med Mossaed själv, betraktades med misstänksamhet av sin tids makthavare.

Som framgår av pjäsen var Farrokhzad dotter till en officer, som såg med ovilja på hennes fria liv och poetiska experimenterande. För att komma bort från familjen gifte hon sig vid sexton års ålder med en äldre regeringstjänsteman. Två år senare fick paret en son, men äktenskapet blev ändå kort. Vid nitton års ålder lämnade hon sin man, som fick vårdnaden om barnet.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Året efter skilsmässan gav Forough ut diktsamlingen Fången, som genom sin frispråkighet väckte skandal i landets konservativa kretsar. Här beskriver hon sitt nyss avslutade äktenskap som ett fängelse. Till det som väckte mest anstöt hörde också hennes frispråkiga skildringar av utomäktenskapliga kärleksaffärer. Liksom i Upprorets poet beskriver hon i dikterna sina äktenskapsbrott med en öppenhjärtig hänförelse som sägs vara utan motstycke i den iranska kvinnolitteraturen.

Foroughs tre första diktsamlingar tillkom under åren 1955-57, men därefter kom en sex år lång paus, som hon till stor del tillbringade utomlands. När hon 1963 återkommer med boken En annan födelse har hennes språk blivit djärvare och hennes samhällskritik vassare.

Vid denna tid hade Forough Farrokhzad inlett ett förhållande med en gift man. Mannen i fråga var filmregissören Ebrahim Golestan, det vill säga den ”E. G.” som hennes sista diktsamling dedicerades till.

Förhållandet med Golestan orsakade en nationell skandal, men det ledde också till att Forough Farrokhzad började arbeta med film. Ett resultat blev Det svarta huset, en dokumentärfilm om en spetälskekoloni, som i Upprorets poet återbrukas som svartvit fond i pjäsens verkningsfulla men eljest ganska sparsmakade scenografi.

Som framgår av pjäsen blev Foroughs filmer uppmärksammade långt utanför landets gränser och 1964 fick hon ett prestigefullt pris vid filmfestivalen i Oberhausen. Det ledde till att hon 1966 fick ett erbjudande att göra film i Sverige. Så blev det dock inte. Vid 34 års ålder omkom hon 1967 i vad som beskrivits som en trafikolycka. Av Upprorets poet får man intrycket att hon kört sin bil in i en stenmur för att inte kollidera med en skolbuss. Det finns dock somliga som menar att hon på grund av trassliga kärleksaffärer velat ta livet av sig.

Vid sin död var Forough Farrokhzad en mycket omstridd författare. Det konservativa etablissemanget kring shahen såg på henne med avsky och detsamma kom att gälla de nya makthavare som sedan den iranska revolutionen 1979 tagit över makten i Iran.

För Jila Mossaed och den regimkritiska oppositionen har Forough Farrokhzad däremot blivit en dyrkad ikon. Mullorna har visserligen förbjudit hennes böcker, men de har inte kunnat hindra att de i hemlighet sålts på den svarta marknaden, inte heller att hennes många anhängare vallfärdar till hennes grav eller att rader ur hennes dikter skanderas under demonstrationerna mot regimen.

Det innebär att Stadsteaterns uppsättning av Upprorets poet kan ses som en solidaritetshandling. Förhoppningsvis kan denna vackra och roliga föreställning bli till tröst och glädje för den iranska diasporan. På generalrepetitionen var den iranska delen av publiken stor och entusiastisk. Den deputation från Svenska Akademien som infann sig vid premiären verkade för övrigt också uppskatta föreställningen.