MÄSTERVERK. Utan att förringa andra skådespelare så är Linje Lusta Livia Millhagens föreställning, skriver Lena S Karlsson om Stefan Larssons uppsättning på Dramaten och drar sig inte för att kalla detta ett mästerverk.
Linje Lusta av Tennessee Williams
Översättning: Einar Heckscher
Filmfotograf: Andrea Grettve
Scenografi: Sven Haraldsson
Kostym: Ann Bonander Looft
Regi: Stefan Larsson
Medverkande: Livia Millhagen, Rebecka Hemse, Danilo Bejarano, Shanti Roney, Alexander Salzberger, Rita Hjelm, Marcus Vögeli, Fabian Penje
Dramaten, Lilla scenen
Linje Lusta i Stefan Larssons regi är ett mästerverk, det ska sägas genast. Många har betraktat pjäsen som ospelbar, på Dramaten spelades Linje Lusta 1949 i Olof Molanders regi, Bo Widerberg gjorde en tv-version med Börje Ahlstedt, Maria Hedborg och Bibi Andersson i huvudrollerna. Att pjäsen så sällan satts i scen kan möjligen berott på att Elia Kazans film från 1951 känns som den ultimata tolkningen av Tennessee Williams Linje Lusta.
Till detta fiktiva New Orleans som Stefan Larsson målar upp anländer den neurotiska Blanche du Bois, som en nattens drottning med en gigantisk koffert, innehållande allt hon äger av till synes eleganta kreationer, pälsverk och billiga smycken. Stella, hennes syster är gift med alfahannen Stanley Kowalski, paret är bosatta i ett ruckel i en stadsdel, ironiskt nog benämnd ”elyseiska fälten”, fjärran från den överklasstillvaro systrarna Stella och Blanche växte upp i. I en konfrontation med Stanley tvingas Blanche berätta att deras forna hem och familjeförmögenheten gått till spillo, hon och hennes syster är utblottade.
Blanche söker kärlek och beskydd, hon förälskar sig i den minst utlevande bland Stanleys kumpaner, den fumlige pojken Mitch som lever med sin mor. En förälskelse lika ljuv som totalt hopplös.
Men det finns åtskilligt som Blanche underlåter att berätta, att hon har blivit avstängd från sin lärartjänst efter att ha antastat några unga elever. Så småningom kommer det fram att hon avskedats från sin tjänst. Livia Millhagen är magnifik i rollen som Blanche du Bois, på en gång manipulativ och desperat, hon spelar på allas känslosträngar, som en åldrad före detta societetsdam på dekis med ena foten i rännstenen.
Paret Stella och Stanley gestaltas av Rebecka Hemse och Danilo Bejarano. Klokt nog underviker Danilo Bejarano att snegla på Marlon Brando. Han är grisig och plump, totalt utan finess, men har något slags djurisk charm. Stanleys och Stellas relation är ett ömsesidigt och utlevande folie à deux, i slutet en kamp på liv och död. Här finns också ett erotiskt sprängstoff, mellan Blanche och den primitive Stanley som får sin tragiska slutpunkt då han brutalt våldtar Blanche inför en allt registrerande kamera.
Stefan Larsson har brutit upp Lilla scenen på förlösande sätt. Ingen gammal teater- eller filmnostalgi, pjäsen utspelas här och nu i ett drama, utanför tid och rum. På Dramatens Lilla scen finns tre parallella spelplatser, på scenens vänstra sida en gigantisk filmduk och till höger ett trivialt köksmöblemang. Runt omkring scenen finns dekorbitar i omålad furu, till synes föreställande Stellas och Stanleys lägenhet. Inuti i dessa rum spelas de flesta av scenerna. En filmfotograf följer skådespelarna med handkamera, scenerna projiceras på den stora duken. Det råa virket i dekoren och närvaron av en fotograf antyder ett filmset, med kulisser, vilket ger en unik närvarokänsla.
Utan att förringa andra skådespelare så är Linje Lusta Livia Millhagens föreställning. Hennes Blanche är inte något överklassvåp, utan en kvinna som mals ner av en outhärdlig tillvaro. I slutet fångas hon upp ur sitt fria fall för att transporteras till någon väl låst institution. Livia Millhagen är magisk, i hennes mångfasetterade utspel ryms allt, sorg och olycka, triumf och vrede. Det är en enastående prestation. Linje Lusta är en lysande föreställning, välspelad och en regitriumf signerad Stefan Larsson.
info@opulens.se
