KLIMATÅNGEST. “För i den verkliga världen går det inte att smita från den gemensamma koldioxidnotan genom att förminska sig, inte heller från den miljöpåverkan som frekventa flygresor eller ogenerad bilism genererar”, skriver Karolina Bergström.
Man kan tycka att vår svenska förbrukning av över fem ton växthusgasutsläpp per person och år är lite småpinsamt i ett relativt klimatupplyst samhälle som Sverige. Då får vi ta med i beräkningen att våra utsläpp bara är drygt en fjärdedel av USA:s och att – tragiskt nog – inte mycket ser ut att bli bättre under klimatförnekaren Trumps grovhuggna regim.
Nu kommer förstås en inte så oansenlig del av framförallt de amerikanska utsläppen av från industrier som inte den enskilda individen kan påverka. Inte desto mindre försöker vi ständigt att minimera vår klimatpåverkan med hjälp av källsortering, elcyklar och inomhuskomposter – att ifrågasätta de minst två årliga familjeflygresorna till exotiska resmål har fram tills nyligen dock varit en annan och betydligt mer delikat femma.
Men tänk om vi hux flux slapp fundera över varje återvunnen mjölkkartong, dyrköpt plastpåse eller ekologiskt framställd banan? Om vår andel sopor magiskt skulle minska till ett minimum, och om vare sig flygresor eller bildito skulle göra någon särskild påverkan på våra respektive klimatavtryck?
I Sideways-regissören Alexander Paynes bioaktuella scifi-komedi Downsizing kommer norska forskare på en lösning på den allt mer accelererande överbefolkningen och de miljöproblem som kommer med den – att helt enkelt krympa människan till en dryg decimeters längd. Voilà – plötsligt kan du bo om inte som en kung så ändå i ett luxuöst stort hus, ägna dagarna åt yoga, tennis och shopping och dessutom aldrig mer behöva arbeta då dina pengar plötsligt blir värda hundra gånger mer i det nya lilleputtlandet. Som grädde på moset behöver du inte heller handskas med besvärliga klimatfrågor någonsin igen, även om de förstås blir till en bra ursäkt till varför du valde att krympa dig från början.
Nu visar sig det nedkrympta och förmätet miljövänliga livet inte bli fullt så enkelt för huvudkaraktären Paul, trots ”downsizing”-företagens glassiga reklamfilmer och löften om ett förbättrat liv. Men själva knäckfrågan – hur vi ska kunna fortsätta med vår skygglappsbetonade livsstil och leva ett liv som, om alla på jorden konsumerade och reste som vi gör här i Sverige, skulle kräva resurser från mer än fyra jordklot – blir desto obönhörligt tydligare i kontrasten mellan Paynes fiktiva scifi-framtid och vår egen mer outvecklade dito. För i den verkliga världen går det inte att smita från den gemensamma koldioxidnotan genom att förminska sig, inte heller från den miljöpåverkan som frekventa flygresor eller ogenerad bilism genererar.
Hittills har filmens värld mest intresserat sig för de scenarier som framtida miljökatastrofer kan föra med sig – och gudarna ska veta att här finns en uppsjö av exempel att plocka från – än potentiella positiva exempel. Och visst finns det betydligt mer dramatikstoff i Mad Max-filmernas brutala oljekris eller en utsläppsorsakad istid som den i Day After Tomorrow, än i optimistiska miljöforskares väl och ve. Risken finns dock att alla dystopiska framtidsscenarier paralyserar mer än de peppar till handling, även om miljökatastroffilmer som Interstellar ändå innehåller ett lite småoptimistiskt slut.
Då är det ändå lite kul att dras med i en film som Downsizing och dess potentiella övergång av hela världens befolkning från normalstorlek till miniatyrdito för att rädda planeten – bortsett från att kanske till och med det geniala greppet skulle komma alltför sent i dag.
karolina.bergstroem@opulens.se
