FILMESSÄ. Med sin visuella stilkänsla öppnar Andrej Tarkovskij upp panoramafönster ut mot drömmarnas landskap och rum, skriver Filip Hallbäck.
Innan jag börjar se den bioaktuella Andrej Tarkovskij – En filmares bön av Andrej A. Tarkovskij (2020) på TriArt Play, förväntar jag mig ett närgånget porträtt av en fader och inte en filmskapare. Det är trots allt Tarkovskijs son som gjort denna magnifika dokumentärfilm, så han lär ha tillgång åt annan, mer undanhållen, information om sin far. Denna förväntning infrias dock inte; inget som berör privatpersonens sfär förekommer. Istället framträder den tänkande och reflekterande människan bakom den berömde filmskaparen i en så kallad “voice-over” (faderns egen röst) samtidigt som utvalda filmscener, bakom kulisserna-material och fotografier samverkar i en handfull kapitel som tar avstamp i de sju långfilmer Tarkovskij hann regissera innan han tragiskt nog avled i sviterna av lungcancer i slutet av december 1986, vid 54 års ålder.
Första gången jag hörde talas om Tarkovskij var under tonåren när min pappa Peter berättade att hans favoritfilm var Stalker (1979). Han kunde då inte riktigt förklara varför den filmen berörde honom så, mer än att bildspråket var starkt. Några år (plus en masterexamen i filmvetenskap) senare förstod jag vad han menade. Därför blir jag extra belåten över att den nya dokumentären om honom, som regisserats och producerats av hans son och som fler borde se, nu finns tillgänglig. Ingmar Bergman skrev i sin självbiografi Laterna Magica (1987) att Tarkovskij tillhör bland de absolut största.
Tarkovskijs son har med stark integritet, sammanhållet berättarperspektiv samt rikt intervju- och arkivmaterial sammanställt en dokumentärfilm som egentligen handlar om sin fars syn på filmkonstens essens. Resultatet blir en väl genomförd introduktionsfilm, som förhoppningsvis kan väcka intresset för Tarkovskij hos fler utöver de redan frälsta. Många i min generation vet knappt vem mästerregissören bakom Den yttersta domen (1966), Solaris (1972) och Spegeln (1974) är, och i den mån man känner till brukar det vara på gränsen till pretto-varning om man säger att man gillar hans filmer. Dessutom – och det här är en viktig poäng – bör hans filmer egentligen avnjutas på en stor bioduk, och inte på en datorskärm.
Jag tänker även så här: är man genuint intresserad av film, så måste man ju bara veta vem Tarkovskij var – precis med samma självklara attityd man har gentemot namn som Alfred Hitchcock, Stanley Kubrick och David Lynch. Jag tänker osökt tillbaka på min gymnasietid när jag läste teater, när min teaterlärare Juha sade: “Rysk litteratur! Det undkommer man inte i teaterns värld!”. Tarkovskij, som var ett av Sovjetunionens centrala filmnamn, undkommer man inte i filmens värld, vill jag fastslå. Det finns tre särskilda aspekter i dennes filmskapande, som jag vill lyfta fram och presentera: Tarkovskijs syn på tidsbegreppet, andlighet samt skapande av en egen värld
Dokumentären beskriver de yttre arbetsprocesserna bakom Tarkovskijs samtliga långfilmsproduktioner och dennes förhållande till såväl sovjetiska censurlagar som den ryska folksjälen, men därtill demonstrerar också via voice-over ett flöde av film-filosofiska resonemang som fördjupas. Det som särskiljer filmkonsten från alla andra medieformer handlar om tidsbegreppet, menar han. Termen “tid” uppfanns så fort människan började att uppleva brist på den. Filmmediet, vars essentiella tidsram alltid är nuet, både förvaltar och fixerar tid på ett sätt som inte har motsvarighet i musik, litteratur eller bildkonst. Det som förenar dessa medieformer är poesin. Inte poesin i form av dikter, utan snarare poesi i förmågan att skapa en känsla av att uppnå något tidlöst, som förmår att tolkas på nytt. Utifrån insikterna om kombinationen tidsfixering och det poetiska ger sig Tarkovskij i kast med abstrakta teman som drömmar och minnen.
Utifrån ett samhällsperspektiv – utanför filminspelningarna – löper religiös tro som en röd tråd i Tarkovskijs resonemang kring filmmediet. Andlighet handlar i grunden om människans strävan efter sanningen, om frågan om ens existens på jorden och om meningen med livet. Kultur och religion är varandras förutsättningar, menar han. Inte i första hand religion i form av den institutionaliserade, utan snarare tron på mänsklighetens godhet och därtill människans förhållande till högre makter. Kultur i bredare bemärkelse än estetik; kultur är det naturen inte skapat. Filmkonsten förmår att levandegöra människans moraluppfattningar och dess inbördes frågeställningar genom till synes små ögonblick, som ändock kan säga mer än tusen ord. Det finns symboliskt laddade innebörder i bilder som verkligheten inte alltid förmår att förtydliga, till exempel bilder på tända stearinljus och kyrkklockor.
Han förklarar inte, utan han låter bilderna tala för sig.
Tarkovskij hävdar att det finns två typer av filmskapare: de som söker avbilda verklighetens fysiska värld och de som skapar sin egen värld. Tarkovskij tillhör den senare kategorin, och med sin visuella stilkänsla öppnar han upp panoramafönster ut mot drömmarnas landskap och rum. Det som karaktäriserar Tarkovskijs filmspråk är dennes fascination för andliga och metafysiska motiv, som han gestaltar med hjälp av icke-konventionella berättarstrukturer, växlingar i färgbild/svartvitt och utdragna, långsamma tagningar. Han förklarar inte, utan låter bilderna tala för sig. Därutöver finns en omisskännlig vördnad för naturen, som avspeglas i användning av vindfläktar och närbilder av vatten i varierande former (regn, hav, bäckar, pölar, etc.). “Människan är beroende av naturen”, säger han, och därför ges gärna naturen utrymme, nästan som ett självständigt subjekt i bildrutorna, och inte som en okommenterad bakgrund eller som ett komplement till mänskligheten, som natur på film annars tenderar att göra.
Filmteori är något som ligger mig varmt om hjärtat, eftersom det frambringar perspektiv som medvetandegör det audiovisuella mediets makt och möjligheter. Denna dokumentär lyckas förena skaparens estetik med filosofens tankegångar, på ett sätt som är värdigt Tarkovskij. Att lyssna på hans utläggningar, vare sig jag håller med eller ej, är som ljuv musik i mina öron. Min högsta önskan efter att ha sett klart dokumentären är – även om det må låta som en naiv fantasi jag hyser alltför stora förhoppningar inför – att kommande generationer skall känna till den berömde filmskaparen från forna Sovjetunionen. Åtminstone veta vem han var och kunna nämna hans namn.
Michal Leszczylowski, som var involverad i denna dokumentär, producerade för övrigt själv en egen dokumentär redan 1988, Regi Andrej Tarkovskij – som går att se på Draken Films streamingtjänst. Den tar främst sin utgångspunkt i Tarkovskijs sista film, Offret, som spelades in på Gotland. I den dokumentären delar även karaktärsskådespelaren Erland Josephsson med sig av sina reflektioner. Rekommenderas!
info@opulens.se
