Kvinnors rättmätiga platser i kulturhistorien

ESSÄ. Med utgångspunkt i en dokumentärserie, på SVT Play, om kvinnliga filmskapare begrundar Filip Hallbäck kulturhistorien. Det handlar om konstnärskap som valts bort men som nu kan få ett postumt genombrott.

Under covid-19-pandemin har jag under det ensamma karantänlivet funnit både tröst och njutning i den engelske filmvetaren Mark Cousins briljanta dokumentärserie Women make film på SVT Play, där bland annat Tilda Swinton, Thandie Newton och Jane Fonda medverkar som berättarröster. I sammanlagt 14 avsnitt utforskas kvinnliga filmskapares filmiska verk, med tydliga avstamp i tekniska aspekter såsom användning av tonfall, klippning och närbilder samt olika tematiska ingångar som exempelvis skildringar av arbete, politik, döden, drömmar, hemmet, meningen med livet och kärleken.

Syftet med dokumentärserien är varken att okritiskt hylla alla dessa filmskapare eller att direkt kritisera institutionaliserad sexism, utan avsikten handlar snarare om att studera dessa kvinnors audiovisuella estetik för att därigenom dra filmtekniska lärdomar. Indirekt handlar det hela även om att spräcka den patriarkala myten om att det “aldrig funnits kvinnliga filmskapare”. Bland filmskaparna – vars filmer utforskas i dokumentären – märks Agnès Varda, Chantal Akerman, Mai Zetterling, Kira Muratova, Jane Campion, Kathryn Bigelow och Andrea Arnold. Det är verk av filmskapare från alla delar i världen från hela 1900-talet som presenteras och analyseras. Mark Cousins har för övrigt själv sagt att han väntat på att en sådan här dokumentärfilm skulle regisserats och producerats av en kvinna, men eftersom det aldrig blev av så tog han själv till slut initiativet – medveten om den eventuella kritiken mot att en manlig filmskapare gör en dokumentärserie om kvinnliga filmskapare. Mark Cousins är förnuftig nog att ställa sig i bakgrunden och istället låter dessa kvinnliga filmskapare få glänsa. Inte för att de är kvinnor, utan för att de inte är män. På så vis bidrar dokumentärserien till att på ett föredömligt sätt synliggöra den mångfaldiga kompetens och skicklighet som funnits kring det filmiska hantverket under 1900-talet.

Förutom att samtliga avsnitt i denna dokumentärserie får mig att känna mig bildad och inspirerad, så påminns jag än en gång om att vikten av representationsfrågan aldrig ska underskattas. Västvärldens historieskrivning är i hög grad författad av män, för män och med mäns begränsade kunskaper om kvinnors erfarenheter. Det finns en fundamental skillnad mellan historia och förflutet. Det förstnämnda är alltid en konstruktion för politiska syften, medan det senare är ett oändligt fält som det går att ständigt återvända till och som utforskas ur olika kritiska perspektiv. En återkommande infallsvinkel har varit den feministiska – vilka individer som kanoniserats i eftervärldens gemensamma, kollektiva minne, vilket inte är särskilt märkligt. Mannen har mer eller mindre alltid betraktats som normen, medan kvinnan i bästa fall är undantaget som bekräftar regeln, i värsta fall totalt marginaliserad. Med dessa insikter i åtanke tänker jag tillbaka på Women Make Film och reflekterar kritiskt kring när man överhuvudtaget talar om manliga filmskapare på motsvarande könande sätt som kvinnliga. Varför benämner man aldrig Ingmar Bergman, Andrej Tarkovskij, Akira Kurosawa, Federico Fellini, Jean-Luc Godard, Steven Spielberg och Christopher Nolan som “manliga regissörer”, förutom när de placeras i en genuskritisk diskussion?

Det går att vidga vyerna och redan nu fastslå att det inte finns någon frizon från patriarkala strukturers påverkan i något humanistiskt ämnesområde. Exempelvis har västerländsk idé- och lärdomshistoria länge varit ett mansdominerat område, med filosofer som Platon, Aristoteles, Thomas av Aquino, René Descartes, Immanuel Kant, Friedrich Hegel, Søren Kierkegaard, Friedrich Nietzsche, Michel Foucault och Jean-Paul Sartre som återkommande studerats. Intressant nog har det funnits kvinnliga filosofer inom samma epoker, som till exempel Hypatia, Tullia d’Aragona, Moderata Fonte, Marie de Gournay, Margaret Cavendish, Anne Conway, Mary Astell, Émilie du Châtelet, Mary Wollstonecraft och Simone de Beauvoir, men långt ifrån alla dessa får likvärdigt rättmätiga positioner som männen. Så ock även inom västvärldens konsthistoria, med manliga bildkonstnärer som Rembrandt van Rijn, Vincent van Gogh, Claude Monet, Pablo Picasso och Andy Warhol. Det har funnits kvinnliga bildkonstnärer som Élisabeth Vigée Le Brun, Mary Cassatt, Berthe Morisot, Frida Kahlo och Georgia O’Keefe. Undertecknad medverkade i en konstutställning våren 2018 i Växjö Konsthall, där mitt projekt var att jag skrev upp namnen på de 51 kvinnor som varit kandidater till Nobelpriset i litteratur mellan 1901-67 – men utan att vinna den prestigefulla utmärkelsen – på en svart vägg. Det blev som en stjärnhimmel. Bland dessa kandidater fanns Edith Wharton, Karen Blixen, Cora Sandel, Ivana Brlić-Mažuranić, Anna Achmatova, Juana de Ibarbourou och Marguerite Yourcenar. Mellan 1901 och 2020 har Nobelpriset i litteratur annars tilldelats 101 män och 16 kvinnor, varav en majoritet av de kvinnliga pristagarna utnämnts de senaste 30 åren. Vid Linnéuniversitet initierade litteraturforskaren Piia Posti sommarkursen Nobelpriset, Svenska Akademien och kvinnorna året efter, som delvis berörde varför inte fler kvinnor tilldelats utmärkelsen eller suttit som ledamöter.

Det finns många fler fält därtill, även utanför konst och humaniora, som dominerats av det Ebba Witt-Brattström benämner som “manliga genier”. Emellertid är det viktigt att understryka att det faktum att västvärldens gemensamma kulturhistoria länge varit mansdominerad inte har inneburit att det inte tagits initiativ till förändringar till kvinnors fördel. Under 1970-talet fick de s.k. “kvinnoperspektiven” genomslag inom den akademiska forskningen, däribland den amerikanska konsthistorikern Linda Nochlins berömda artikel Why Have There Been No Great Women Artists? från 1971. Inom den svenska litteraturforskningen har kvinnliga författarskap studerats närmare i avhandlingar, som till exempel Ebba Witt-Brattströms Moa Martinson: Skrift och drift i trettiotalet (1988) och Maria Nilsons Att förhålla sig till moderniteten: en studie i Gertrud Liljas författarskap (2003). Under 2010-talet har begrepp som normkritik och intersektionalitet både breddat och fördjupat den feministiska medvetenheten. I svensk filmdebatt har det under förra decenniet funnits en levande diskussion kring vikten av representation framför och bakom kameran. En av dem som förtjänar beröm är Svenska Filminstitutets vd Anna Serner. Hon har i sin yrkesroll konsekvent haft jämställdhet i fokus och belönades med Svenska Jämställdhetspriset 2018 för sina samlade insatser för att öppet och tydligt höja ambitionsnivån. Oaktat våra åsikter om Anna Serners prestationer och dess praktiska utfall avseende resursfördelningen, så går det åtminstone inte anklaga henne för att inte ha försökt.

Vilken är då vägen framåt för att främja en jämställd representation i de mångahanda fälten inom humaniora? Är det enbart att vi humanister likt en valberedning tillämpar en sorts könskvotering i den redan befintliga historieskrivningen? Visserligen är det ett verktyg, men processen kan å andra sidan också bli mer organisk än så. Historia må låta som ett särintresse reserverat för ett fåtal, men det är faktiskt ett fundament i vår mänskliga demokrati. Platon lär ha yttrat att den som berättar historien styr också civilisationen. En samhällsutveckling består inte bara av politiska styrelseskick och sociala välfärdsåtgärder – som invånare är vi även kulturella varelser och påverkas mer än vad vi tror av samhällets historieskrivning. Av det skälet är jag övertygad om att ett bildningsideal med feministiska förtecken är en nödvändig grundförutsättning för att diskussionen fortsatt ska kunna hållas levande.

Idéhistorikern Sverker Sörlin har i sin viktiga bok Till bildningens försvar (2019) nystat i det brokiga bildningsbegreppet, och kommit fram till att det är att betrakta som flytande och något som ändrar karaktär över tid. Det som var bildning under folkhemmets begynnelse behöver inte nödvändigtvis vara detsamma idag. Den gemensamma nämnaren finns dock i att bildningsbegreppet förenar ett samhälle genom att kunskapsproduktionen sammankopplas med värderingar. Miljörörelsen har varit exceptionell i det avseendet, att den har förenat den samlade klimatforskningen med en vision om en hållbar livsstil och standard, menar Sörlin. Jag skulle vilja hävda att feminismens kraftfulla genomslag under hela 2010-talet och dess långvariga inverkan har berott på två specifika faktorer. Det första är givetvis sociala medier, där information kan kommuniceras ut till den breda allmänheten med ett knapptryck. Organiseringen av kunskapsförmedlingen sker i hög utsträckning digitalt idag. Det andra är högerextremismens och nationalismens framryckningar i Sverige, i Europa och i USA.

De reaktionära politiska krafterna bär en gemensam berättelse om en återgång till ett enfaldigt samhälle som aldrig någonsin funnits och som idag anses hotat av muslimer och andra grupper. Den feministiska rörelsens svar har inte bara varit att kvinnors, icke-vitas och hbtq-personers rättigheter måste skyddas från inskränkningar i bred bemärkelse, utan man också blickar mot samhällets historieskrivning och synliggör dess dolda dekorer av makt. Man tror att det har sett ut på ett visst sätt förr, men så behöver inte alltid vara fallet eller så finns det mönster som behöver skärskådas kritiskt. Konstvetaren Jeff Werner beskriver i antologin Blond och blåögd från 2014 hur koloniala och vita ideal präglade bildkonsten under 1800-talets andra hälft, då nationalromantiken fick sitt uppsving. Sammantaget medverkade dessa landskapsmotiv och avbildningar av vita människor till en förskönande visuell kultur, som understödde definitionen av “svenskhet” som i sin tur konserverades av administrativa aktörer, såsom museer och arkiv. I den svenska litteraturforskningen har Yvonne Leffler kunnat påvisa hur de kvinnliga prosaisterna Fredrika Bremer och Emilie Flygare-Carlén under 1840-talet var betydligt mer framgångsrika utomlands än sina manliga kollegor Viktor Rydberg och Carl Jonas Love Almqvist. Detta är bara två exempel på hur historieskrivningen idag utmanas av kritiska perspektiv.

Det är alltså en spännande tidsperiod vi lever i, där tidigare bortvalda röster – inte minst kvinnor – ur den västerländska kulturhistorien tycks få ett förnyat, om än postumt, genombrott, delvis som en motvikt till nationalistiska strömningar. Men även kunskapen kring kvinnors, icke-vitas och hbtq-personers avtryck har naturligtvis ett egenvärde, som ett bildningsideal kan uppmärksamma.