TEATER. På Dramatens stora scen där Maksim Gorkijs Natthärbärget spelas har en skrämmande verklighetskontakt skapats i en uppsättning som knyter an till det pågående kriget i Ukraina. Lena S Karlsson har sett pjäsen och anser att det är en storartad teaterupplevelse.
Natthärbärget av Maksim Gorkij
Regi János Szász
Dramaten, Stockholm
På Dramatens stora scen där Maksim Gorkijs Natthärbärget spelas har en skrämmande verklighetskontakt skapats. När den trasiga ridån går upp är det en spegling av ett krossat Dramaten, vi ser, en teatersalong där ett antal trasiga individer tagit sin tillflykt undan förstörelse, förföljelse och hemlöshet. Balkongerna är raserade till hälften, allt guld är solkat, scengolvet är täckt av damm och allsköns bråte, några fåtöljer från den skändade teatern är slumpvis utplacerade på scenen, av samma slag som publiken sitter i, vilket ger en närmast kuslig närvarokänsla. Här finns också en grävskopa, som ett latent hot innan den i slutscenen plötsligt väcks till liv och hotet blir konkret.
János Szász förlägger Natthärbärget i en snar framtid, en dystopi där människor lever utan hopp om försoning eller omsorg att bli frälsta. De människor som sökt sin tillflykt här är smutsiga och trasiga, vissa är uppe i tokvarv, andra dricker sig till medvetslöshet och delirium, spelar kort med en i förväg preparerad lek och fuskar sig fram, medan andra håller ett slags monologer, utan mening och sans, när de inte råkar i gräl eller trakasserar varandra.
Mest påminnande om de människospillror som ligger på gatan i sina skitiga sovsäckar utanför tunnelbanenedgångar och i soprum. De har mist allt och lever i fritt fall, utan hopp om ett bättre liv annat än efter dödens ro. Anna är nästan där, hon ligger i en påver säng på förscenen väsande av andnöd och dödsångest, omgiven av människor som inte bryr sig och som stjäl hennes syrgas.
Så småningom får de olika personerna en personlig röst. Först av allt framträder den gravt alkoholiserade Vaska, en skådespelare på dekis, som älskar sitt forna jobb som han supit bort och citerar Macbeth, som fogas in sömlöst i Gorkijs text:
”En skugga blott, som går och går, är livet;
En stackars skådespelare som larmar
Och gör sig till en timmas tid på scenen
Och sedan ej hörs av. Det är en saga,
Berättad av en dåre; låter stort,
Betyder intet.”
På natthärbärget härskar Vasilisa, här spelad av Ellen Jelinek som inte vill något högre än sätta horn på sin brutale man Kostylev. Här figurerar också Baronen, som trots sin förnedring håller strikt på etiketten och vördnad för sin börd mitt i misären.
Överlag är skådespelarnas insatser storartade, ibland lätt dödsföraktande som Shanti Roneys Satin eller Pierre Wilkners tvetydige polis. Den som gör mest intryck är den androgyne Luka, spelad av Ingela Olsson som en förbipasserande ängel i trasor, och blir den som alla anförtror sig åt. Hon tröstar och medlar mellan stridiga viljor, tar hand om Anna, som efter sin död pietetsfullt bärs bort från sitt dödsläger. Är hon en pilgrim eller kanske ska hon stanna och bli en av de utslagna som befolkar teatern?
Regissören János Szász Natthärbärget är en profetia, ingen som befinner sig i publiken kan annat än tänka på den numera nästan utplånade Mariupols teater dit många människor sökte sig för att undkomma missiler och bomber, där många dödades. Ungraren János Szász befinner sig själv på flykt, avstängdes som rektor för den teaterhögskola där han sedan 22 år arbetat. Han förlorade allt på grund av den högerdominerade regimen som avskedat honom från sin tjänst. János Szász tvingades med sin familj ut i en frivillig landsflykt, nästa anhalt är USA.
Regimässigt är Maksim Gorkijs pjäs inte lätt. Under de dryga 2 och en halv timmarna som föreställningen varar finns inga direkta ups and downs – dialogen flyter på – ibland på tomgång med få variationer som en Tjechovpjäs eller som i Lars Noréns Morire di Classe-dramer, omväxlande med groteska utbrott, men skådespelarna har inga problem med den skenbara bristen på yttre dramatik.
Men den sammantagna trion, bestående av scenografen Márton Ágh, ljusdesignern Tamás Bányai och regissören bjuder på en storartad teaterupplevelse. Efter att i många år sett svarta rum med bildspel/filmer, oftast störande close ups är det en fantastisk upplevelse att se en så mästerlig iscensättning. Jag hoppas att det inte var en engångsföreteelse, utan att vi får återse dem igen.
info@opulens.se
