Kungen av Atlantis bryter ny mark

DEBUT. Simon Settergren långfilmsdebuterar med en dramakomedi som bygger på hans egen uppväxt med en schizofren pappa. Anders Ström tog ett snack med honom och Philip Zandén, en av huvudrollsinnehavarna, inför premiären ikväll.

Simon Settergren pluggade ekonomi på Stockholms universitet. Han hade producerat några kortfilmer och haft en roll i tv-serien Mimmi och Moije. Allt gick som på räls. Men när Simon fick stipendium från Marcus Wallenbergs stiftelse 2014 för att läsa en managementutbildning på Imperial College i London hann verkligheten ikapp honom. Tiden i England fick honom att reflektera över sin uppväxt.

Simon var 23 år och hade bara berättat om sin speciella uppväxt med en schizofren pappa för några få. Han ägde en hemlighet. Den nära relationen mellan pappa och son var ett slags medberoende, en ömsesidig symbios. Simons barndom innehöll villkorslös kärlek, fantasi och humor, men också svärta, skam och tystnad.

Vändpunkten kom när han började berätta om sina upplevelser som ung. Nu långfilmsdebuterar Simon med dramakomedin Kungen av Atlantis som bygger på hans egen historia.

— Jag ville göra en varm, kärleksfull och humoristisk film om en känslig och annorlunda pappa- och sonrelation. Filmen handlar om den unge Samuels resa mot en egen identitet som får en skjuts av ett kärleksmöte. Jag ville att det skulle bli en underhållande film, ingen svartvit diskbänksrealism, säger Simon.

På det sättet hoppas han kunna bidra till att krossa tabun och murar av fördomar och skam som finns kring schizofreni. Kanske kan filmen få människor att reflektera och börja prata om mental ohälsa. När Simon var barn var schizofreni inget man talade högt om.

Filmens titel anspelar på att Simons pappa utsett sig själv till kung av Atlantis i en egen värld av röster. Simon var kronprinsen. Den som visade sig vara mäktig uppgiften att gestalta den ovanliga relationen var Philip Zandén, som gör en kongenial rollgestaltning. Den lär ge honom chansen till en guldbagge nästa år.

— När Philip gick in i rollen som Samuels pappa var det som att umgås med min egen pappa. Jag fick exakt samma känsla. Han var helt oförutsägbar i situationerna, berättar Simon.

Det irrationella var en naturlig utgångspunkt för Philips rollgestaltning, men för honom handlade det också om att spegla karaktärens beteende, som präglades av kraftig medicinering. Det var mer av en teknikfråga. Men det gällde också att vara respektfull:

— Vi hade en fantastisk lunch tillsammans; jag, Simon och hans pappa. Vi fann varandra direkt. Han är ett under av intelligens, kvickhet och humor. Simons pappa är en levande människa som haft oturen att drabbas av mental ohälsa. Jag lånade en hel del av honom, men jag gjorde det med respekt. Det måste man om man gestaltar en verklig person. Samma inställning hade jag när jag spelade Albert Speer, säger Philip.

”Based on a true story” är en framgångsfaktor för fiktiva filmberättelser. Glidningen mellan dokumentärt och fiktivt berättande återfinns i många konstarter och genrer idag. Inte minst inom skönlitteraturen. Det är en smal lina att balansera på. Men Kungen av Atlantis är en lyckad balansakt. Den 26-årige filmmakaren klarar av att ta sig igenom utmaningarna utan att ägna sig åt privat navelskådande, hitta alltför enkla lösningar eller undvika mänsklig komplexitet. Det senare är nog filmens mäktigaste behållning.

Filmens upphovsman har skrivit manus tillsammans med Ursula Fogelström, haft en delad producentroll, spelat en av huvudrollerna, planerat produktionen och skaffat fram pengarna. Filmen har gjorts på en knaper budget av ett gäng i snittåldern 24 år. Det är en imponerande prestation.

Kungen av Atlantis är en berörande, varm och underhållande berättelse om en alldeles speciell pappa- och sonrelation skildrad med ömsint empati. Filmen leder till eftertanke, utan att vara krävande. Det är smart, snyggt och effektivt berättat. I bästa fall blir Kungen av Atlantis också en katalysator för förståelse och möjlig identifikation. Det är välkommet i en tid som ställer höga krav på normalitet.