Kosmisk klasskamp utan riktning

KLASSKAMP. Ung kärlek spirar mellan höghusen i “Gagarine”, en förort till Paris där tonåringarna Youri och Diana fantiserar sig bort till rymdens oändlighet. Samtidigt är deras eget universum på väg att rämnas med marken.

Youri och hans vänner skramlar bland annat ihop material till en skuggskärm, så att de boende kan kolla på en solförmörkelse medan gatulangarna sköter sina affärer.

Snart landar nyheten att husen i området är giftiga av asbest efter år av misskötsel och inte värda att rädda. Allt ska rivas.

Youris besatthet av rymden tar sig maniska uttryck och han börjar snart designa vad som liknar ett eget rymdskepp i en del av höghuset. Snart upptäcks den av traktens lokale langare (som vill odla annat än zucchini i växthuset).

Rymden och planeterna blir en något klumpig metafor för den segregerade förorten. Youri berättar om hur han drömt om förorter i rymden, att de inte lyser lika starkt som stjärnorna men att de finns där.

Den romska granntjejen Diana (Lyna Khoudri) verkar bli förförd av Youris oförarglighet, men trots två duktiga unga skådespelare är den begynnande romansen märkligt dränerad på passion.

Det är inte helt tydligt huruvida “Gagarine” vill förmedla en kärlekshistoria eller samhällskritik. Det är lite både och, utan att engagera fullt ut i någon bemärkelse.

Eller så vill “Gagarine” skapa en drömvärld som med filmens förmåga till revisionism kan skriva om historien? Att filmen spelades in i det faktiska området innan husen revs skänker en känsla av autenticitet som inte går att ta miste på. Det är uppfriskande att se en mysigare bild av den franska förorten än den hårda och oförlåtande som cementerats genom filmer som “Medan vi faller”, “Girlhood” och “Dheepan”.

Däremot kan det inte rädda filmens riktningslösa energi. En tydlig konflikt saknas, utöver det annalkande hotet om rivning.

Det finns ändå ingen som försöker rädda Gagarine utöver Youri, som kanske mest skulle behöva prata med någon som har fötterna på Jorden.

Kristoffer Viita/TT