FILM. Kanske är Sorkins film The trial of the Chicago 7 tänkt just som en aptitretare på det att vi själva gräver oss vidare i historien, skriver Karolina Bergström.
Det finns ett markant fel med Vita huset-skaparen Aaron Sorkins Netflix-aktuella rättegångsfilm, och det är att den känns för kort. Med ett narrativ som tar avstamp i demokraternas partikonvent i Chicago 1968, där protester mot det eskalerande Vietnamkriget resulterade i blodiga kravaller och senare en rättegång rörande ansvarsfrågan, frammanar i alla fall filmens första halva ett gnagande sug efter mer av det som föregått själva rättegången. Vi pratar alltså revolutionärt sextiotal, molotovtillverkande hippies, en satirisk nominering av en gris till president (jo, det hände faktiskt där och då) och en av de mest kända politiska händelserna i amerikansk nutidshistoria. Hade inte en algoritmstyrd contentproducent som Netflix kunnat tillfredsställa sin publik med i alla fall en miniserie på temat?
The trial of the Chicago 7 handlar hur som helst om rättegången mot de personer som kom att åtalas för att ha anstiftat upploppen i Chicago. Det är inte konstigt att den juridiska rysaren kommit att filmatiserats otaliga gånger under årens lopp, bland annat i ett minnesvärt tv-drama från 1987 där de verkliga åtalade också figurerar. De så kallade ”Chicago 7”, som från början var åtta men där Black Panther-ledaren Bobby Seale efter ett tag avpolletterades från listan, är en brokig skara hippies, fredsaktivister och politiska ungdomsledare. Här finns ”yippisarna” Jerry Rubin och Abbie Hoffman, ledare av den radikala ungdomsrörelsen Youth International Party och där den sistnämnde annars är mest känd för sin aktivisthandbok Steal this book, studentledaren och framtida politikern Tom Hayden och den pacifistiske fadersfiguren David Dellinger.
Komikern Sasha Baron Cohen gör lite otippat en nästan porträttlik gestaltning av Hoffman, inklusive yippieledarens återkommande standup-framträdanden på en lokal studentpub iförd en skjorta med den amerikanska flaggan, och småbuttre Frank Langella gör ett parodiskt porträtt av den lågaffektivt osympatiske domaren Julius Hoffman, vilken enligt källor ska ha varit minst lika inkompetent i verkligheten som i filmen.
”The Chicago 7”-rättegången har som sagt filmatiserats både en och flera gånger förut, men Sorkins film är förmodligen den första som verkligen tagit uppgiften i hamn. Här skrivs dock inget på näsan utan det gäller att hänga med i alla rappa dialoger med klara Vita huset-känningar, och som också ger en inblick i dåtidens politiska landskap där Martin Luther Kings och John F. Kennedys respektive bortgång lämnat USA på planlös politisk drift. För övrigt är Sorkins manus inte helt sanningsenligt vad gäller vissa detaljer, men vilken film är egentligen det nuförtiden? Med kalkylerande kovändningar, juridiskt nervpirr och demokratiskt patos engagerar hur som helst The trial of the Chicago 7 mer än mycket annat just nu.
Nu hade denna skribent som sagt gärna sett ännu mer av bakgrunden till det som filmen skildrar. Men det hindar inte att Aaron Sorkin efter hand väver ihop handlingen på ett relativt tillfredsställande sätt, där tillbakablickar från själva kravallerna får ge tyngd åt vittnesmålen. Kanske är det till syvende och sist inte heller meningen att vi ska få vår historiehunger uppfylld genom streamingtjänster, utan kanske är Sorkins film tänkt just som en aptitretare på det att vi själva gräver oss vidare i historien, läser på om halvsekelgamla händelser – och framförallt ser till att de inte upprepas igen.
karolina.bergstroem@opulens.se
