SOCIALREALISM. Pjäsen Blue Dreams av scenkonstkollektivet Public Plot framförs i en Volvo som rullar fram på Malmös gator. I baksätet sitter Clemens Altgård.
Vid det här laget har jag, i Malmö och Lund, tagit del av en rad samhällskritiska och undersökande föreställningar som skapats i samarbete mellan Henrik Bromander och John Hanse. Med föreställningen Våld & pedagogik, som genomfördes för två år sedan på Inkonst i Malmö, ville de ”få den övertygade pacifisten att knyta näven och den stenkastande aktivisten att tänka om”.
Den gången var det fråga om en omgörning av Bertolt Brechts kontroversiella lärostycke Åtgärden från 1930. Hanses och Bromanders undersökande teaterverk utgick från en fiktion om en framtida utomparlamentarisk vänsterrörelse kallad Rörelsen. Pjäsen skildrade dess framväxt på gräsrotsnivå. Sedan involverades publiken i en handling som i själva verket var en rekonstruktion av ett längre händelseförlopp.
I det berättande lärostycket fick vi i publiken vara med i dramat och agera statister i en rad dramatiska situationer. Tanken med pjäsen var att förmedla ett slags kroppslig erfarenhet, men i praktiken fungerade det i mitt tycke inte riktigt fullt ut. Den aningen trevande och undersökande föreställningen hade emellertid försetts med ett slut som öppnade för efterföljande diskussioner. Som teaterexperiment var det trots allt mycket intressant och i högsta grad aktuellt i en tid av politisk polarisering.
Själva har Bromander och Hanse värjt sig mot begreppet ”politisk teater” eftersom de anser att all teater är politisk på ett eller annat vis. Deras position är uppenbarligen till vänster på den politiska skalan, men liksom Brechts vill de få publiken att börja tänka själv.
Ett radikalt annorlunda grepp har duon tagit när de i år i scenkonstkollektivet Public Plot, tillsammans med Jonas Åkesson och skådespelarna Irma Jämhammar och Oskar Stenström, genomfört projektet Blue Dreams.
Visserligen har Bromander skrivit en ramberättelse och grundrepliker, men nu är det skådespelarna som improviserar fram en realistisk dialog. Det mest överraskande greppet är dock att pjäsen framförs i en Volvo som rullar fram på Malmös gator.
Det innebär att publiken begränsas till tre personer per föreställning. Det får sägas vara ett mycket ovanligt grepp att placera publiken i baksätet på en bil, även om det gjorts på sina håll tidigare. Detta möjliggör en teaterupplevelse som stannar kvar i minnet längre än flertalet föreställningar jag sett.
Den kväll som jag sitter i det där baksätet regnar det, vilket i kombination med musiken i de hörlurar jag tilldelats starkt bidrar till en film noir-känsla. Det blir genom intimiteten inne i bilen en mycket stark närvarokänsla i det kriminaldrama som utspelas. Vi som utgör publiken har inte som i Våld & pedagogik några statistroller att spela. Det är bara att luta sig tillbaka och ta del av det socialrealistiska dramat.
Och visst finns det ett pedagogiskt syfte även med Blue Dreams. Det som förmedlas är kunskap om hur den svarta ekonomin i Malmö fungerar. Det här är teater som baseras på dokumentärt material. Lite tillspetsat är det förstås, eftersom ett mord finns inskrivet i intrigen, men det här är ingen plakatteater. Den bild av verkligheten som tonar fram är komplicerad och nyansrik. Något att begrunda. Vill vi verkligen att samhället ska se ut så här?
clemens.altgard@opulens.se
