THRILLERKOMEDI. “Den internationellt erfarne Joon-ho har en fingertoppskänsla för västerländskt betonat historieberättande, men även rötter i den ofta brutala koreanska filmtraditionen.” Karolina Bergström har sett Parasit som har svensk biopremiär idag fredag.
Parasit av Bong Joon-ho
Regi: Bong Joon-ho
Manus: Bong Joon-ho, Jin Woo-han
Medverkande: Choi Woo-shik, Park So-dam, Chang Hyae-Jin, Song Kang-ho med flera.
Det är inte konstigt att Parasit lyckats med konststycket att både ro hem en Guldpalm samt en Oscarsnominering för bästa utländska film. Den sydkoreanske regissören Bong Joon-ho, känd för filmer Som scifi-succén Snowpiercer och Netflix-producerade veganpamfletten Okja, har här kokat ner det Sydkorea han så väl känner till en raffinerad mix av komedi, thriller och skarp socialsatir, och dessutom är den rasande snyggt producerad.
Parasit tar avstamp i ett av det sydkoreanska samhällets mest fattigdomsstämplande fenomen – en fuktdrypande halvkällare av det slag som ursprungligen byggdes som skyddsrum, men som under de senaste under decennierna börjat tjäna som bostäder för familjer som inte har råd med annat. Här, i en boning halvvägs markytan där fulla grannar måste motas bort varje kväll för att det minimala fönstret mot gatan inte ska befläckas med urin, bor den arbetslösa familjen Kim som försörjer sig på extrainkomster från att vika och färdigställa pizzakartonger. Men, när sonen Ki-woo genom en vän får arbete som privatlärare i engelska åt dottern i en välbärgad familj öppnar sig helt nya försörjningsmöjligheter. En efter en lyckas familjemedlemmarna, var och en begåvad med en verbal uppfinningsrikedom värdig vilken akademiledamot som helst, att nästla sig in i det arkitektritade huset och rikemansfamiljen Parks luxuösa liv. Dottern Ki-jung som terapiorienterad amerikansk bildlärare, modern Chung-sook som milt omhändertagande hushållerska och fadern Ki-taek som synbart rutinerad chaufför.
Om familjen Kims källarbostad här får stå som symbol för fattigdom, ligger familjen Parks snudd på American psycho-sterila boning i andra änden av den klassmässiga skalan. Huset, vars interiör byggdes upp på en tomt inför inspelningen, är med sina gigantiska panoramafönster den kompletta antitesen till källarvåningens dunkla tillvaro, och bjuder på oändliga möjligheter för de besläktade lurendrejarna att cirkulera. Tänk Ken Loachs sociala patos parat med Ocean-filmernas kuppvitalitet så får ni ett ungefärligt hum om huvudkaraktärernas smidiga streetsmartness. Lögner produceras på löpande band och inkomster genereras i samma rappa tempo – det vill säga ända till dess att en oförutsedd händelse helt ändrar spelets regler. Exakt vad som händer är svårt att avslöja utan att förstöra filmupplevelsen, men så mycket går att säga som att filmen tar oss med genom i stort sett alla former av sinnesstämningar innan den landar i sin ödesmättade final.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Visst har den internationellt erfarne Joon-ho en fingertoppskänsla för västerländskt betonat historieberättande, men även rötter i den ofta brutala koreanska filmtradition som regissörer som Old boy-regissören Park Chan-wook gjort till sitt signum. På samma gång kan Parasit stundtals kännas lite väl strömlinjeformad, som att vissa vassa kanter slipats av för att tilltala en så bred publik som möjligt. Det gör förstås inte själva filmupplevelsen mindre njutbar, och med ett rekord som årets mest sedda utländska film i USA finns alla chanser för denna välberättade Robin Hood-historia att ro hem en Oscarstatyett i februari.
karolina.bergstroem@opulens.se
