TEATER. Med skådespelare i vanliga kläder och en uppläsare som mitt på den alltmer blodiga scenen reciterar ur boken känns det närmast som improvisationsteater med en förkärlek för splatter, skriver Lena Torquato Lidén, efter att ha sett Don Quijote Into the Violence på Folkteatern i Göteborg.
Med spontanitet och flexibilitet som ledstjärnor gör regissören Erik Holmström, känd från bland annat Malmö Dockteater, följetongsteater av Cervantes klassiker Don Quijote på Folketeatern i Göteborg. Folkteatern bjuder på inte bara en, utan åtta, premiärer där romanen, i högt tempo, betas av ur olika tematiska vinklar.
Suckar av välbehag hörs när vi köar med rekommenderat avstånd in till och upp på Folkteaterns stora scen från utsidan av huset. Det är det första levande teaterögonblicket sedan i mars och som vd Lotta Lekvall nyss berättat inne på restaurang Folk har teatern varit stängd från den 12 mars fram till förra helgen då den första föreställningen i denna Don Quijote-serie spelades.
Istället för att spela hela klassikern spelar ensemblen upp en följetong, som en såpopera, fast med olika vinklar varje gång. Ett nytt avsnitt på teatern, varje vecka i åtta veckors tid. Ikväll är det våldet som står i fokus.
Väldigt mycket våld och tillhörande blod, blir det. Medan skådespelarna förklarar förutsättningarna tittar jag på scenografin och äter ostron. För i denna speciella publiksituation så har Folkteatern valt att ställa ut cafébord med bordsservering av bland annat ostron och bubbel.
Det står en mängd sportflaskor och hinkar på borden på scenen och lansar, svärd och stenar. Så det finns inga hemligheter här inte. Varje veckas “avsnitt” har bara repats i en vecka och det är en uppsluppen känsla på scenen.
Medan de andra sätter igång att beta av alla scener med våldsinslag får en person stå vid sidan av med ett block för att räkna hur många slag och/eller hugg som Sancho Pancha, Don Quijote respektive Antagonisterna blir tilldelade. Antagonisterna är alltså fienden som kan vara båda inbillade (som exempelvis en fårahjord som galningen Don Quijote är säker på är en anfallande här) eller faktiska som uppretade poliser eller värdshusvärdar..
Med skådespelare i vanliga kläder och en uppläsare som mitt på den alltmer blodiga scenen reciterar ur boken känns det närmast som improvisationsteater med en förkärlek för splatter. I varje scen utses rollkaraktärerna på nytt och blodet flödar fritt från sportflaskorna. Tjockt teaterblod, många skratt och mycket underhållning!
När vi är framme vid sidan 122 i klassikern är skådespelarna så fulla med blod att de inte kan se manuset. Skitäckligt!
Sedan blir det ännu äckligare, för nu kräks hjälten på sin trogne vapendragare… Detta då vapendragaren försöker hjälpa till genom att inspektera en skada inne i munnen. De läser att han nästan hade ögonen inne i munnen på sin husbonde. Men i det ögonblicket gjorde brygden sin verkan och han kräktes allt han hade inom sig…
Klimpig välling väller nu ut och sedan kräks och bajsar vapendragaren på sig. Vid det laget börjar jag bli lite uttröttad faktiskt.
Uppläsaren fortsätter:
”En hel vecka senare i boken har de vilat sina kroppar men det har inte vi. Vi bara kör på!”
Detta sammanfattar faktiskt upplevelsen vi har varit med om och nu ser jag fram emot nästa vecka. När vi lämnar en stund senare har vi just varit med om att hela värdshuset var fullt av klagan, skrik och förvirring… En stackare från publiken har tagit poängräknarens plats och alla skriker på honom: Vem vann?!? Det är mycket oklart.
lena.torquato.liden@opulens.se
