Kärnan i Oscarsnominerade Mank

FILM. Lars Borghem skriver om filmerna Mank och Citizen Kane och reder ut begreppen beträffande manusförfattaren Herman Mankiewicz och regissören Orson Welles. Detta är samtidigt också en text om hur Hollywood över tid förvandlar kritik till ett försvar för makten.

Filmen Mank, i regi av David Fincher, är Oscarsnominerad i tio kategorier 2021 men fick bara ett pris i årets Bafta-gala: Best Production Design. Oscarsgalan är i år framflyttad till den 26 april.

Mank handlar inte som många tror om hur manuset till Citizen Kane kom till, utan om Herman Mankiewicz relation till Hollywood och till William Randolph Hearst, tidningsmogul och politiker, och om hur Manks eget manuskript till Citizen Kane utvecklades. Men den slutliga filmen baserades på ett manus som hade genomgått stora förändringar.

Jan Eklund skrev i DN att ”Bråket om vem som egentligen författade manuset har ekat långt in i vår tid.” Men allt är noga utrett för den som vill veta. Alla manusversionerna av Citizen Kane finns hos RKO, bolaget som producerade filmen, och det går att i detalj ta reda på hur manusen utvecklades från det första av Mank till det som låg till grund för filmningen.

Förenklat kan man säga att Mank hade personliga orsaker att betona likheten mellan Kane och Hearst medan Welles gjorde sambandet svagare. En sak som sällan uppmärksammats är att i början av filmen Citizen Kane nämns William Randolph Hearst vid namn under den berömda nyhetspresentationen. Han existerar alltså i filmens värld som någon oberoende av Kane.

I Svenska Dagbladet skrev Jan Söderqvist om filmen Mank: ”Men relationen mellan Welles och Mank är, liksom produktionen av och kontroverserna kring Citizen Kane, av underordnad betydelse här. Den hetlevrade regissören är faktiskt bara en bifigur. Det är andra motiv som dominerar: pengar, korruption, desillusion och integritet.”

Det är en viktig synpunkt även om Söderqvist väljer att glömma bort politiken. Trots att Mank inte är lika skickligt gjord som Citizen Kane ger den en djupare bild av Hearst och av Hollywood under denna tiden än Orson Welles film.

Jan Söderqvist avslutar: ”Mankiewicz blev grundligt skandaliserad av Hearstpressen och söp helt enkelt ihjäl sig”.

Även Orson Welles blev smutskastad av Hearstpressen och motarbetades under hela sin karriär av den ekonomiska eliten. Han övervakades av FBI och hans fil där kan nu läsas av alla, tack vare Freedom of Information Act.

Samma år 1934 träffades William Randolph Hearst och Adolf Hitler i Berlin och i filmen Citizen Kane ser man Kane och Hitler tillsammans på ett podium.

I en intervju med Dick Cavett som finns på YouTube berättar Orson Welles om arbetet med Citizen Kane och om hur han som 26-åring vågade sig på en så banbrytande produktion. Han skildrar också hur han blev varnad av en polis när han under en föreläsningsturné var på väg till sitt hotellrum. I en garderob på rummet väntade en 14-årig flicka och utanför hade polisen gömt ett par fotografer från den samarbetsvilliga pressen. Welles trodde dock inte att Hearst själv var inblandad. Även han kunde vara naiv som den här artikeln i The Guardian visar.

Harry Martinson som redan i april 1941 kallade biosalongen för de livsfegas käraste kapell hade en djup förståelse av propaganda. Han hade då året innan kommit tillbaka från det finska vinterkriget där han deltog som postordonnans. Han använder ordet propaganda ett tiotal gånger när han rapporterar från en författarkongress i Moskva 1934. Martinson beskriver också en flyguppvisning där ”en fallskärmsorgie som kom alla de närvarande amerikanska journalisterna att hicka till och strax därpå tjuta av förtjusning å Hearst-pressens vägnar”. Han visste att flyguppvisningen var en manipulering av de närvarandes sinnen inför de bombningar från flygplan som oundvikligen väntade. Samma år 1934 träffades William Randolph Hearst och Adolf Hitler i Berlin och i filmen Citizen Kane ser man Kane och Hitler tillsammans på ett podium där Kane efteråt försäkrar att det inte kommer att bli något krig i Europa. Man förstår att han fått det direkt ur hästens egen mun.

I boken Spain in Our Hearts: Americans in the Spanish Civil War, 1936–1939 (Houghton Mifflin Harcourt Publishing Company, 2016) skriver Adam Hochschild att Hearstpressen var en entusiastisk försvarare av Francisco Franco och fascismen i Spanien. Men även New York Times stödde i många artiklar Franco och dess reporter  William P. Carney återberättade till och med nationalisternas lögn att Guernica inte hade bombats utan att staden sprängts av ”de röda”. Efter karriären på tidningen blev han lobbyist och PR-man för Franco i USA.

Då är kanske Mank mera av en sten i skon för dagens generation av Hearstarvingar.

Citizen Kane hade premiär i New York den 1 maj 1941 ett halvår innan Hitler förklarade krig mot USA fyra dagar efter det japanska anfallet mot Pearl Harbor. I Sverige kunde filmen ses från den 26 januari 1942 under namnet En sensation.

När jag 2010 besökte San Simeon i Kalifornien, slottet som Hearst lät bygga och som visas i en imponerande studiokopia i Mank och som är förebilden till Xanadu i Citizen Kane, var det tabu att fråga om den senare filmen. Men nu har en yngre generation avkomlingar bestämt att filmen inte längre är något hot mot familjens image och Citizen Kane har visats också på San Simeon.

Då är kanske Mank mera av en sten i skon för dagens generation av Hearst-arvingar. ”Film, radioutsändningar, television, vad är det om inte utbyggnader av Ordet till teknik” skriver Martinson i sin berömda understreckare Lampans ande. Även om själva filmkonsten har utvecklats så är den fortfarande beroende av bra manus. Men propagandan som omsluter oss och Hollywoods minnesindustri omvandlar över tiden även mild kritik till ett försvar för makten.