FILM. Nu är inte Mikhanovsky någon Ken Loach eller Peter Grönberg, för att dra paralleller till förra årets svenska amatörskräll Goliat, utan en regissör vars stundvis väl experimentella klippning hotar att skaka om den filmiska drinken lite väl mycket, även om de analogt filmade stråken av rysk filmpoesi piggar upp i sig, skriver Karolina Bergström som sett Give me Liberty.
Ibland kan det kännas som att amerikansk filmflora kan delas in i antingen extremt glättiga eller miserabelt fattiga historier, där skildringar i den sistnämnda kategorin i regel är desamma som prisas som ”realistiska”. Ett nog så realistiskt exempel som tacksamt placerar sig i mitten av denna svartvita skala är den rysk-amerikanske regissören Kirill Mikhanovskys självbiografiska indieproduktion Give me liberty, där vi får hänga med den ryskättade Milwaukeebon Vic under en Kafkaartad dag på jobbet som färdtjänstchaufför. Eller, rättare sagt allt-i-allo för alla som kan tänkas behöva hans hjälp.
För Vic kan helt enkelt inte säga nej, vare sig det handlar om sina ryska släktingar och grannar som så förtvivlat behöver skjuts till sin landsmaninnas begravning, eller till modern som behöver både soffbärarhjälp och en chans att få vädra oron över Vics bristande studiemotivation, eller till alla sina klienter och deras behov av betydligt mer än just färdtjänst – allt detta trots att han redan har gaslågan i baken i form av en stressad arbetsledare som ringer var tionde minut för att höra varför i helskotta bussen är sen. Samtidigt har Vic sällskap av den ryska boxaren Dima som säger sig vara brorson till den avlidna Lilya i vars lägenhet sällskapet också lyckas arrangera en luguber minnesstund, socialarbetaren Tracy som tampas med egna relationsproblem, och Elvis-fanset Michelle som frenetiskt repeterar ”Rock around the clock” inför en talangtävling.
Enligt en rapport från den amerikanska tankesmedjan Brookings Institution är Milwaukee USA:s mest segregerade stad, och i filmen stöter Vic och hans färdtjänstbuss gång efter annan på patrull i form av upploppsrelaterade avspärrningar som ytterligare försenar hans redan oändligt försenade rutt. Men segregationstemat får, på gott och ont, inte mycket mer utrymme än så, utan fokus ligger istället på alla hög- och lågmälda interaktioner Vic, gestaltad av nykomlingen Chris Galust som upptäcktes på ett konditori där den dåvarande elektrikern skulle köpa en kaka åt sin ryske morfar, är med om under dagen. Med ett hektiskt produktionstempo – Give me liberty är inspelad på hisnande korta 23 dagar – är berättartempot lika rappt, och det är svårt att inte imponeras av alla handlingsmässiga trådar Mikhanovsky ändå lyckas trycka in i berättelsen.
Give me liberty går under etiketten komedi, men undertecknad skulle hellre beteckna den bitvis rätt allvarliga filmen som vardagsrealistisk dramakomedi. Här finns en rad sympatiska punkter att pricka av vad gäller filmisk representation – vardagen på en daglig verksamhet för psykiskt funktionsvarierade, en bärande roll i rullstol, arbetarklass, segregation, med mera. Men ändå vill det inte riktigt ta sig. Give me liberty är lite som den där dejten en verkligen anstränger sig för att gilla men där det ändå inte riktigt vill klicka, och där problemet ligger i hur alla dessa var för sig positiva punkter fogas samman.
I en mer erfaren regissörs hand hade valet att besätta nästan alla roller med amatörskådespelare, där proffsskådisen Maxim Stoyanov i rollen som den kvasifilosofiska monologmaskinen Dima utgör ett lysande undantag, förmodligen funkat bättre. Men nu är inte Mikhanovsky någon Ken Loach eller Peter Grönberg, för att dra paralleller till förra årets svenska amatörskräll Goliat, utan en regissör vars stundvis väl experimentella klippning hotar att skaka om den filmiska drinken lite väl mycket, även om de analogt filmade stråken av rysk filmpoesi piggar upp i sig. Med detta sagt så vill en ändå gärna ge kudos åt ambitionen att skildra en vardag som de facto sällan får det populärkulturella utrymme den förtjänar.
karolina.bergstroem@opulens.se
