DEMOKRATISK KLYFTA. När mediehusen börjar ta betalt för sina tjänster blir relevant politisk information alltmer en klassfråga, där den som betalar för sig sitter på de demokratiska nycklarna. Karolina Bergström ser några dokumentärer om villkoren för demokratin i de sociala mediernas tid.
I Dagens Nyheters majreportage om medieskuggans Hofors får ett patetiskt tomt pressbord illustrera de lokala mediernas kompakta ointresse för vad som dryftats på ortens senaste kommunfullmäktigemöte. Ställ detta mot de myriader av pressfolk som varje år skickas för att bevaka den i dag supermedialiserade politikerveckan i Almedalen – valåret 2014 rörde det sig om över åttahundra ackrediterade journalister – och den mediala klyftan mellan glesbygd och tätort träder fram lika tydligt som eggen på en hummerkniv.
I dagarna är det biografpremiär för Cecilia Björks lågmälda dokumentär En bra vecka för demokratin, där det gotländska politikermeckat skärskådas och ovanstående faktum exemplifieras i en rad talande scener. I öppningsklippet blixtrar en mängd Instagrambilder från veckan förbi och sätter mer än något tonen för resten av filmen – i Almedalen handlar allt om att bli sedd, och på senare år mer än någonsin att bli sedd genom sociala medier. Stundtals går associationerna till Måns Månssons klassiska politikerporträtt H:r Landshövding (2008), om än här i mindre grovkorning version och med mer fokus på mediernas roll än den parlamentariska dödtid som skildras i Månssons film.
Samtidigt vilar dagens digitaliserade informationsflöde på bräcklig grund. I vintras släpptes en studie från institutionen för journalistik vid Göteborgs universitet, där man kommit fram till att personer som använder sociala medier som sin främsta informationskälla får sämre koll på vad som händer i samhället än de som tar del av traditionella medier. Och när mediehusen i takt med annonstapp börjar ta betalt för de tjänster som de levererar blir relevant information inför valet alltmer en klassfråga, där den som betalar för sig också är den som sitter på de demokratiska nycklarna. Då blir partiernas sociala mediekampanjer i sin tur till förrädiskt förpackad sanning, där inget budskap är bättre än den pr-byrå som skapat det.
I det politiska dramat Maktens män (2011) byter exempelvis Ryan Goslings kampanjchefskaraktär helt enkelt sida och erbjuder sina tjänster till sin före detta konkurrent efter att ha blivit utmanövrerad av den presidentkandidat han jobbat för. Och när ett parti som Socialdemokraterna lägger sjuttio miljoner kronor enbart på kommunikation inför årets val, är det inte svårt att förstå att dagens byråbeställda valkampanjer för gott lämnat de traditionella medierna till förmån för de sociala dito.
Dessutom lurar förstås andra demokratifaror än de rent pr-baserade på nätet. I dokumentärfilmen Trumping democracy (2017) skildras hur inköpt personlig information om över femtio miljoner Facebook-användare sannolikt banade vägen för Donald Trumps valseger år 2016, och enligt sajten Buzzfeed fanns också långtgående planer hos högermediesajten Breitbart att genom en bred kampanj försöka ”sänka” mikrobloggen Twitter inför valet och därmed också tysta starka vänsterröster. Det är inte för intet som tankarna går till dokumentärfilmaren Erik Gandinis mediedystopi Videocracy, där den före detta italienske regeringschefen Silvio Berlusconis järngrepp om landets medier skärskådades i grälla färger.
Mitt i den almedalska medieelitismen är det ändå gott att i En bra vecka för demokratin få se mindre penningstarka organisationer som Kriminellas revansch i samhället paradera på Visbys gator och torg, även om dessa troligtvis knappast kommer att delta i pr-byrån Primes guldkantade rosémingel. Men vem vet – med en billig men kunnig pr-konsult kanske även KRIS kommer att kunna glänsa på Instagram precis som Ebba Busch Thor i inledningen till Cecilia Björks film? Om detta får framtiden utvisa.
karolina.bergstroem@opulens.se
