TEATER. Det är en mycket sevärd pjäs som i det komiska lyckas röra sig mot en finstämd melankoli och en nattsvart slutton, skriver Katarina Forssblad som har sett Ett drömspel på Helsingborgs stadsteater.
Under våren ges Erik Holmströms fria tolkning av Ett drömspel på Helsingsborgs stadsteater. Uppsättningen är ett samarbete med Malmö Dockteater, som Holmström driver sedan ett par år tillbaka. Men denna gång är det utan Kasper.
August Strindberg skrev Ett drömspel 1901, under ett uppbrott med dåvarande hustrun Harriet Bosse. I kristider återvände Strindberg till pessimisterna Schoppenhauer och Hartmann, vilka satt sin prägel på texten. Holmström har i denna uppsättning tagit fasta på några nyckelscener: den inledande erinran, guden Indras dotter som stiger ned till jorden och officerens väntan på sin Victoria. Men det är främst det pessimistiska grundtemat om människolivets elände och förevisningen som metod som pjäsen delar med sin förlaga.
Ramberättelsen utgörs av en dröm, i vilken vad som helst kan hända. Utgångspunkten är karaktärernas klagan över en inre tomhet. Men i drömmen kommer det inre till liv, heter det. Skådespelarna Evamaria Björk och Nils Dernevik gestaltar med stor skicklighet en rad olika roller. Evelina Johanssons surrealistiska scenografi och kostym spelar en viktig roll, och skapar sömlösa övergångar mellan scenerna. Björk har i öppningsscenen en pipa i munnen och bär senare under pjäsen ett plommonstop med ett grönt äpple dinglande framför ansiktet. Precis som Magritte uppmärksammar oss på att det är en tavla vi ser och inte en pipa, påminns vi om att teatern är en konstruktion. Scenarbetarna kommer in och ut på scenen, apparaten är blottlagd. Det är en teater som inte låtsas vara något annat, med en publik som tilltalas som publik. Ett intressant grepp, även om jag kan tänka mig mer eleganta metoder. Till exempel visade Bergman oss hur en spegel i scenografin kan bidra till samma effekt – utan att behöva skriva publiken på näsan.
Det som hos Strindberg handlade om människans grundläggande villkor, vävs nu samman med livsvillkoren i en senkapitalistisk tillvaro. Under långa passager av uppräkning växer en kritik mot samtidens coachingmentalitet fram. Ryck upp dig! Le! Motionera 30 minuter om dagen! Det är en retorik hämtad från självhjälpslitteraturen, roligt och träffsäkert.
Björk har i en av rollerna köpt en sänkhåv. Det är en överdimensionerad håv inpackad i plastförpackning med en enorm streckkod. På förpackningen glimtas varningssymboler med överstrukna krokar och fiskar. Det är oklart vad håven egentligen kan användas till. Hon ska bära på den, hålla den och njuta av att hon köpt den. Här aktualiseras Marx teori om varufetischism. Håven var inte det hon tänkt sig, även om hon inte riktigt kan sätta ord på vad hon tänkt sig. Den ska reklameras. Men i samtal med leverantören får hon inte framföra sitt ärende: en automatiserad telefonist lyckas aldrig tolka hennes önskemål. Så frikopplas språket från det betecknade, samtalet från mellanmänsklig kontakt och skrattet från det roliga. Framträder gör en tillvaro där allt är tömt på mening.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Björk och Dernevik imponerar med sitt skådespel, och lyckas balansera det humoristiska väl, utan att hänfalla åt övertydlighet eller billiga uttryck. Manuset för tankarna till dikten av Kristina Lugn i vilken ”Kurt” tröstar sin suicidala hustru med att “allt kommer att kännas mycket bättre / när det blir sommar / och vi får riktigt rå om varann / i Las Palmas”. På samma sätt ifrågasätts våra strävanden efter meningsfullhet genom semesterfirande, konsumtion och självförverkligande.
Det är en mycket sevärd pjäs som i det komiska lyckas röra sig mot en finstämd melankoli och en nattsvart slutton. Den människa vi möter är övergiven: av sin gud, av socialdemokratin och av sitt egna hopp. Pjäsen blir till en bön över samtiden, som till skillnad från självhjälpslitteraturen inte erbjuder några lösningar eller svar.
info@opulens.se
