NEOREALISM. Jenkin med sin brittinfluerade neorealism lyckas med konststycket att hylla både dåtid och nutid i en analogpaketerad filmkaramell, skriver Karolina Bergström som sett Bait.
Det är inte många bioaktuella filmer där en och samma person fungerat som både regissör, fotograf, klippare och manusförfattare. Men så är tokhajpade Bait, som belönats med priset för bästa regi på Stockholms filmfestival och som tidningen The Guardian beskriver som ”en av det brittiska tiotalets definierande filmer”. Det är inte heller någon vanlig produktion utan en taggigt innovativ hyllning till analogt filmberättande. Tänk Cornwall, pittoreskt påvra fiskelägen, väderbitna fiskare och välbemedlade turister så har ni ett hum om det hypnotiserande svartvita fiskardramat som redan prisats världen över.
Här kämpar den båtlöse fiskaren Martin på med sparsam dörrförsäljning av dagens fångst, samtidigt som hans storebror Steven tar drängfulla svensexor på tur i den bortgångne faderns arvebåt. En gammal kakburk märkt ”Båt” får fungera som samlingsplats för Martins skrynkliga pundsedlar och trängtande drömmar om en egen båt, medan han vittrar fiskenät i närbild och sänker en flätad bur i hamnen i hopp om fångst av havets guldgossar humrarna. Samtidigt anländer bekymmerslösa sommargäster till den lokala puben och till Martins och Stevens gamla hem, som de sålt till ett utsocknes par och som nu pimpats upp till turiststandard med lyxbetonad uthyrningsverksamhet. På den lokala puben som profitabelt nog enbart har öppet under turistsäsong häver rikemansbarn fatöl i parti och minut.
Det är inte svårt att dra paralleller till samtida gentrifieringsprocesser som drabbar liknande turist-hotspots världen över, och den Cornwall-ättade komikern Edward Rowe gör här en genial gestaltning av fiskarlägets egen Travis Bickle, som med sin stundtals knutna näve bara förstärker den täta stämningen ytterligare. Gällande den eisensteinskt inspirerade klippningen, för att referera till den experimentella montageteknik som skapades på 1920-talet av Pansarkryssaren Potemkin-regissören Sergej Eisenstein, så finns här en hel godispåse med talande exempel där intentionen inte alltid är lätt att finna, men där effekten blir monumental. Som när en vit boll i ett hackigt klipp övergår till en skinande fullmåne, eller när en närbild av en levande hummer klipps in för att förstärka både storstadsbornas champagnetillvaro och Martins ilska mot densamma.
Bait känns stundvis närapå animerad med sin kontrastrika svärta och burkigt pålagda ljudläggning. Filmen är nämligen inspelad utan ljud på en gammal handkamera och dialogen pålagd i efterhand, något inte helt ovanligt i storfilmssammanhang men som här, med ett mer amatörmässigt utförande, ger en lätt ”uncanney valley”-känsla, det vill säga när något verkar bekant men samtidigt inte. Lika svårt som det är att slita ögonen från det hypnotiska tempot, lika svårt är det att definiera vad det är en faktiskt sett. Klart står, för att återanvända en lätt sliten kliché, att Bait verkligen inte liknar något annat på biorepertoaren just nu, att alla de 130 filmrullar som handframkallats till repig perfektion gjort sitt för att höja den filmiska upplevelsen, och att Jenkin med sin brittinfluerade neorealism lyckas med konststycket att hylla både dåtid och nutid i en analogpaketerad filmkaramell.
karolina.bergstroem@opulens.se
