Hoppfull återkomst på Dramaten

LEKFULLT. Lena S. Karlsson har varit på Dramaten och upplevt ett lekfullt upptäckande av sceniska möjligheter och ett credo för kommande säsonger.

Den yttersta minuten av Mattias Andersson
Dramaten Stora scenen,
Stockholm

Det har ofta sagts att för att teater ska uppstå krävs bara skådespelare, en text och en publik. Efter den långa period av coronastängning finns en tydligt sug efter teaterupplevelser. Tiden har varit kännbar i synnerhet för Dramatens stora ensemble som nu återigen kan möta sin publik utan restriktioner. Mattias Anderssons första premiär efter att han utnämnts till konstnärlig ledare  i mars 2020 är den spektakulära Den yttersta minuten,  ett sceniskt experiment och en kärleksförklaring där i stort sett hela ensemblen är engagerad.

Mattias Andersson har sin speciella nisch då han ofta utgår ifrån ett dokumentärt material, så också denna gång. Alla skådespelare har fått frågan “Om du bara hade en sista minut kvar att agera på Dramatens stora scen när teatern åter öppnar – vad skulle du då välja att framföra?” Förslagen var många och helheten skulle kunna uppfattas som disparat, men landar i en föreställning där också Dramatens stora scen avlockas nya möjligheter, järnridån, vridscenen, tågvind och belysningsriggar är en del av föreställningen

Ett digitalt tidtagarur visar på den utmätta tiden, för att markera att varje skådespelare ska få framträda under samma premisser. Scenen är vidöppen efter att järnridån går upp, visuellt är det mäktigt när den 48 manstarka ensemblen samtidigt vistas på scenen, effektivt koreograferad av Tove Sahlin i samarbete med Mattias Andersson. Teater är till sin natur en lekfull konstart, vilken regissör kan motstå att låta vridscenen gå på högsta fart  och snurra med hela ensemblen?

Det börjar tämligen tämligen okontroversiellt när tre skådespelare framför järnridån reciterar Bibeln, Gunnar Ekelöf – här framträder först det gamla gardet Kristina Törnqvist, Marie Richardson och Pierre Wilkner, det liknar mest en skolavslutning. Men när ridån går upp blir allt i ett slag annorlunda. Vissa skådespelare går ihop och spelar gamla favoriter ur den klassiska repertoaren, Shanti Roney och Göran Ragnerstam väljer att spela ett stycke ur I väntan på Godot. Flera yngre skådespelare har hämtat sin energi och inspiration hos Lars Noréns “Natten är dagens mor”, en pjäs som berört många på djupet och som man ser som ett slags urpjäs och hyllning till den realistiska traditionen från O’Neill. Scenen spelas av tre lag som en stafettläsning.

Några framträder osminkat och personligt, som Per Mattsson som inte utan stolthet förklarar att han är 73 år ung och är äldst på scenen. Men här presenterar sig också en ny generation av Dramatenaktörer, som Nemanja Stojanovic och Helmon Solomon för att nämna några, som sannolikt kommer att bli namn att lägga på minnet.

Mattias Anderssons eget tillägg till föreställningen är en reflektion över tiden och hur man ska väcka publikens uppmärksamhet under olika epoker. Under Hollywoodfilmens glansår avkrävdes manusförfattarna scener på tre minuter för att göra publiken beredd på den historia som ska berättas. Med åren har bruset från media blivit så markant att man idag kan räkna ner den tiden till 10 sekunder, enligt modern medieteori.

Shakespeares Sonett 64 läses på svenska, finska, portugisiska, spanska; vilket säger lite om skådespelarnas etnicitet idag. Den yttersta minuten blir på samma gång ett lekfullt upptäckande av sceniska möjligheter och ett credo för kommande säsonger. Eller som man skriver på hemsidan: “en lustfylld återkomst som också signalerar en ny början”.