PARADOX. Det låter som en paradox men trots att det handlar om drygt två millennier, som gått sedan detta drama skrevs, är Aischylos klassiska drama De skyddssökande rykande aktuellt.
De skyddssökande av Aischylos
Bearbetning: David Greig.
Översättning: Helena Fagertun och Mirna Sakhleh.
Scenografi och kostym: Annika Nieminen Bromberg.
Regi: Dritëro Kasapi.
Medverkande: Kirsti Stubø, Elisabet Carlsson, Eva Stenson, Angelika Prick, Leonard Terfelt, Åke Lundqvist, Annika Hallin, Per Sandberg (Kulturhuset Stadsteatern). Christin Hodali, Diana Swity, Faten Khoury, Hanin Tarabay, Iman Aoun, Mirna Sakhleh, Raeda Ghazaleh, Reem Talhami, Riham Isaac (Al-Harah-teatern)
På Stockholms stadsteater får ett av de minst spelade av de grekiska tragedierna nytt liv, länge ansågs den vara ospelbar. Aischylos De skyddsökande hade urpremiär 463 år före Kristus, långt borta i dramatikens gryningstid, troligen tillhörande en försvunnen trilogi, där demokrati är en nyckelfråga.
Den version som nu spelas på Stockholm stadsteaters Lilla scen är en bearbetning av den skotske dramatikern David Greig i en följsam och poetisk tolkning, utan tidsmarkörer eller övertydliga anspelningar på händelser i vår tid, vilket skulle vara frestande då hela Europa skälver och vår empati dagligen prövas.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Till den starkt befästa staden Argos på Peloponnesos anländer på Zeus inrådan femtio danaider, grekiska kvinnor som enligt tidens sed tvingas att gifta sig med sina kusiner. Annika Hallen spelar Danaos, de egyptiska kvinnornas far som är ett slags resonör. Kvinnorna vädjar till den vise kung Pelasgos om beskydd, utrustade med ylleomlindade olivkvistar från landet vid Syriens gräns, de skyddssökandes symbol.
Som Argos befolkning måste vi övertygas om att öppna stadsportar och människors hjärtan. Per Sandberg, som spelar den ädle men vankelmodige kung Pelasgos, befinner sig först på publikplats, för att pedagogiskt göra publiken delaktig på ett tidigt stadium. Eftersom vi befinner oss i ett demokratiskt samhälle uppmanas publiken att rösta för eller emot att de skyddssökande ska accepteras som fullvärdiga medborgare i Argos.
Kvinnorna får ett tillfälligt en fristad i templet, där de hotar med att ta sina liv om de utelämnas till sina tidigare män. Så småningom träder de femtio männen in i handlingen, högröstat kräver de sina kvinnor tillbaka. En scen som dränks i rösteffekter och ett blodrött ljus.
Föreställningen är bitvis starkt stiliserad, med på länk är nio kvinnliga skådespelare från den palestinska Al-Harah-teatern i Beit Jalah och deras ansikten projiceras på en gigantisk skärm i fonden. På den trånga scenen finns fem kvinnliga skådespelare och två män som alla sitter vid ett slags enkla pulpeter med uppslagna manus. Tillsammans vädjar man, sjunger sånger på olika språk, här förekommer såväl svenska som arabiska, som ett uttryck för det gränsöverskridande som är dramats själva kärna.
De skyddssökande har mera karaktär av recitation än traditionell teater i Dritëro Kasapis iscensättning. Det är ett effektivt grepp, den grekiska tragedins strof och motstrof blir ibland till effektfull sång eller reciterande av Aischylos magiska och poetiska textflöden. Särskilt spännande är kombinationen av de nio palestinska skådespelarna och de svenska på scenen, de samverkar eller faller varandra i talet, här finns en stark energi som syresätter denna iscensättning.
Man skulle kunna se detta antika drama som daterat, men pjäsen är så allmän och universell så man häpnar, det handlar om fenomen som vi fortfarande dagligen har att ta ställning till. Det handlar om övervåld och våldtäktskultur, här regerar kvinnohat, flykt över Medelhavet i ett riskabelt och bräckligt skepp och det mottagande de flyende kvinnorna får när de kommer till Grekland från Egypten. Det låter som en paradox men trots att det handlar om drygt två millennier, som gått sedan detta drama skrevs, är ”De skyddsökande” rykande aktuell.
info@opulens.se
