Hjälterollen i omdaning

HJÄLTAR. Hasta la vista, förlegade hjältestereotyper. Karolina Bergström konstaterar att Arnold Schwarzenegger, som vi känner honom genom åttiotalsfilmerna, liksom andra filmhjältar förändrats i positiv riktning. Samtidigt slog den tidens actionfilmer ofta uppåt medan dagens inte sällan inramas av pseudopatriotisk propaganda.

I den nysläppta dokumentärfilmen The game changers lägger skådespelaren Arnold Schwarzenegger tillsammans med en rad biffiga marinsoldater, tyngdlyftare och brandmän ut texten om hur det är en myt att kött skulle bygga starka kroppar. Istället lovprisar de fördelarna med en växtbaserad kost. Den före detta kroppsbyggaren och nuvarande veganförespråkaren känns ljusår bort från actionhjälten Schwarzenegger som vi känner honom genom åttiotalsfilmer som djungelstriden Predator, scifi-klassikern The terminator och det barbröstade fantasydravlet Conan barbaren. Filmer producerade i en tid när skiljelinjen mellan ont och gott var knivskarp, när kalla kriget gick sida vid sida med en oförblommerat naiv framtidsoptimism och när vi inte behövde bekymra oss om jobbiga klimatfrågor.

Det är dock inte bara den gamle terminatorn Schwarzenegger, som under de senaste åren spelat roller som kärleksfull fadersfigur i zombiedramat Maggie och förkrossad änkling i verklighetsbaserade Aftermath, som genomgått en radikal transformation vad gäller såväl synen på kost som tilldelade roller. Tiden när en man – för det rörde sig alltid om en man och en vit sådan – utan synbara känslor kunde automatmeja ner ett helt kompani, och när ett enda namn räckte för att sälja ut biostolarna flera månader framåt, är förbi. Inte för att nutida biobesökare för den delen skulle banga för explosionsstinna actionfilmer av vilka det går femton på dussinet, men den ensamme, välpumpade och i regel känslomässigt lobotomerade åttiotalshjälten är i dag utbytt mot både vardagligare och intressantare hjältekaraktärer, varav en och annan mycket väl kan vara en kvinna.

Men det är inte enbart testosteronhalten som skiljer forna tiders actionhjältar från dagens mer nedbantade versioner. I en krönika i brittiska Guardian konstaterar skribenten Chris Edwards att medan åttiotalsfilmer som Robocop, Total recall, Commando och The running man slog uppåt mot den härskande klassen (som i det sistnämnda exemplet där en straffånge som jagas för att dödas i en direktsänd realityshow lyckas bekämpa det mäktiga mediekonglomeratet) representerar många av dagens hjältar istället överklassen eller handlar i dess intresse. I Avengers-filmerna är Iron Man inte bara superhjälte utan också stenrik affärsman med fokus på att bevara ett patriotiskt status quo, och i Dark knight-filmerna tryggas huvudpersonen Bruce Waynes brottsbekämpande liv av ett gigantiskt arv. Den potentiella samhällsbelysande aspekten av actiongenren har i många fall bytts ut mot en så pseudopatriotisk anda, att du instinktivt börjar leta efter CIA:s namn i eftertexterna.

Med den allmänna åttiotalsnostalgi som genomsyrat populärkulturen under de senaste åren, med tecken i tiden som Netflix-serien Stranger things och den Stockholmsbaserade VHS-klubben Tillbakaspolat, är det hur som helst heller inte konstigt att vi den senaste tiden kunnat se actionklassiker som Rambo, Predator och Terminator göra storslagen comeback på vita duken. Men där septemberpremiären Rambo: Last blood inte avviker nämnvärt från sin ursprungliga hjältesaga, där Sylvester Stallones buffliga karaktär nu liksom då gör indignerad slarvsylta av allt som kommer i hans väg, väljer kommande Terminator: Dark fate istället att låta tre kvinnor, varav en med latinamerikanskt ursprung, stå i handlingens fokus. Samt den forne terminatorn Arnold, som på något magiskt sätt överlevt sitt dopp ner i smält stål i Terminator 2: Judgement day och nu verkar återvända som en hoppets maskingevärsförsedda riddare. Hasta la vista, förlegade hjältestereotyper, för att citera en snart åter bioaktuell vegan till Plåt-Niklas.