YPPERLIG UNDERHÅLLNING. “Till charmen med Britannia hör att det förekommer en del paranormala inslag och att handfast realism vävs samman med folktro och mystik. Som underhållning fungerar det tämligen ypperligt”, skriver Clemens Altgård.
När det gäller tv-serier letar jag gärna efter sådant som sticker ut en smula i utbudet. Till exempel verkade det lockande när Britannia i början av året dök upp i HBO Nordics utbud. Britannia är en tv-serie där manuset skrivits av Jez Butterworth, en dramatiker som fick ett stort genombrott i teatervärlden med komedin Jersusalem (om en knarklangares kamp mot gentrifieringen av den engelska landsbygden) och gjort succé med sin senaste pjäs The Ferryman (som handlar om livet på 1980-talet under konflikten i Nordirland).
Britannia tilldrar sig 43 år e. Kr och skildrar det romerska imperiets invasion av det som idag är England. När jag ser det första avsnittet förstår jag med en gång att det här inte är en sedvanlig dramaserie med handlingen förlagd till en historisk miljö. Redan introt med Donovans psykedeliska “Hurdy Gurdy Man” sänder en sådan signal. Föga förvånande förekommer det även en hel del droger i den antika miljön.
När romarna anländer för att invadera Britannien så ställs de av ett splittrat motstånd. Kelterna är uppdelade i olika klaner som ligger i blodig fejd med varandra. Den lika listige som hänsynslöse och skrupelfrie romerske generalen Aulus (utmärkt spelad av David Morrissey) inser genast att situationen kan utnyttjas för att underlätta ockupationen. Våldet är lika frekvent som droganvädningen. Med våldets hjälp kommer romarna långt när det gäller att knäcka de keltiska krigarna. Druiderna däremot är en svårare motståndare.
De keltiska druiderna ser inte alls ut som vi är vana vid att se dem framställda, det vill säga som Miraculix, utan snarare liknar de nerknarkade och tatuerade anhängare av någon obskyr modern subkultur. Druidernas ledare spelas av en här spöklik Mackenzie Crook, med dödskallesminkning och piercade naglar. Här kommer det in ett spektakulärt inslag av mysticism eftersom druiderna har säregna förmågor som är främmande för erövrarna.
Det har förekommit jämförelser med Game of Thrones och sagts att Britannia skulle vara något slags lågbudgetförsök i samma genre, men jag tycker att det är en total missuppfattning. Britannia är något helt annat, ett djärvt försök att skapa ett historiskt uppdaterat drama i i tv-serieformatet. Historienördar kan således hitta en rad anakronismer och felaktigheter att reta sig på, men det är uppenbarligen inte för dem den här serien är gjord.
Dialogen är i mitt tycke synnerligen välskriven och därtill mycket mustig. Det är inte för inte som Butterworth anger Harold Pinter som en inspiration och favoritdramatiker.
Det hör också till Britannias förtjänster att det finns en rad kvinnliga rollfigurer som är centrala för handlingen. Den här tv-serien klarar galant Bechdeltestet. Bland karaktärerna kan nämnas de konkurrerande keltiska drottningarna Kerra (Kelly Reilly) och Antedia (Zoë Wanamaker). Därtill gör barnskådespelaren Eleanor Worthington-Cox en lysande prestation som Cait, “den utvalda” enligt en druidprofetia (“Hope is the daughter of a blind father”) och är därför på flykt undan romarna.
Handlingen är komplicerad med ett flertal intrigtrådar och pågående maktkamper. Men efter att nu ha sett hela säsong ett så konstaterar jag att bitarna fallit på plats. Till charmen med Britannia hör att det förekommer en del paranormala inslag och att handfast realism vävs samman med folktro och mystik. Som underhållning fungerar det tämligen ypperligt. Sedan väcker Britannia intressanta tankar kring imperialism, kolonialism och brittisk identitet. Det är nog inte bara en tillfällighet att tv-serien fått ett stort genomslag i ett Storbritannien där nya interna konflikter blossat upp i samband med brexit.
clemens.altgard@opulens.se
