HISTORIA & NUTID. Ingela Brovik rapporterar från årets filmfestival i Berlin.
Lars Kraumes Das schweigende Klassenzimmer handlar om en vanlig skolklass i DDR på 1950-talet som besöker Västberlin och som på tv-nyheterna får se hur upproret i Ungern slås ner av sovjetrysk militär. Tillbaka i hemstaden diskuterar några av tonåringarna om de inte borde genomföra en protest mot att sovjetryska soldater brutalt undertrycker ett folkligt uppror. Två minuters tystnad vid lektionens början. Läraren fattar inte vad det är frågan om, men han rapporterar till rektorn, som tar dessa två minuters tystnad som ett allvarligt kontrarevolutionärt brott. Inom kort kommer själve skolministern på besök till den lilla byskolan och ställer eleverna till svars. Och de svarar med civilkurage!
Det här är en av de mest intressanta filmerna på den 68:e Berlins filmfestival. Den visar att historien under DDR-diktaturen är viktig att minnas, att den fortfarande sätter spår i dagens Tyskland, att det finns mycket att berätta och att lära sig av. En mycket välgjord film utan nostalgi. Affischen över hela staden Berlin visar eleverna stående en och en som inför en domstol, stirrande oss rakt i ögonen.
Likaledes tyska Transit i regi av Christian Petzold i den internationella tävlingssektionen har ett historiskt och samtidigt dagsaktuellt perspektiv på flyktingsituationen i Europa. Det rör sig om en tysk-fransk samproduktion efter Anna Seghers Marseillebaserade roman från 1942 om Georg, spelad av Franz Rogowski, flykting under tyska ockupationen av Frankrike 1942, samtidigt flykting i nutid, ett dialektiskt möte då och nu som skapar en blick på identitet och hemortsrätt. Detta var en av de bästa filmerna i den prestigefulla tävlingen och den borde ha vunnit pris för bästa film.
Samma slags tema om flyktingar då och nu finns i tävlingssektionens enda dokumentärfilm Eldorado, en tysk-engelsk film i regi av Markus Imhoof, som på ett existentiellt sätt väver ihop olika tidsdimensioner. Dagens aktuella flyktingsituation, där människor riskerar sina liv för att undkomma krig och konflikter, varvas med foton av människor och deras berättelser om flykt under andra världskriget. Samma slags öden då som nu. En utomordentligt bra film som ger ett nytt perspektiv på dagens läge i förhållande till andra världskrigets kaos och flykt.
In der Gänge, en tysk film i regi av Thomas Stuber, utspelas i före detta DDR, där en ung man får jobb på ett gigantiskt varulager, en byggnad med långa gångar som i en skräckfilm. Den unge mannen, spelad av samme skådespelare som i Transit, Franz Rogowski, har en speciell förmåga att uttrycka utanförskap. Man undrar vem han egentligen är eller skulle vilja vara. Detta är en film om arbetarklassen i den forna diktaturen Sovjetunionen, som kallades för “arbetarstat”, som kanske ändå var på den sidan i Tyskland som kallades Wänder-Winner, alltså en vinnare efter Berlinmurens fall. På biografen där filmen visas är det cirka fem minuter från Potsdamer Platz, där Berlinmuren öppnades den 9 november 1989.
På Berlins filmfestival finns många filmer om den smärtsamt nära historien. I tävlingssektionen finns alltid kvinnliga regissörer och många tuffa kvinnliga huvudroller som gör avtryck och en hel del strange films. För ovanlighetens skull var en animerad film invigningsfilm, Wes Andersons Isle of Dogs, om hundar som måste förflyttas från människan. Filmen fick Silverbjörnen för bästa regi. Ännu mer otippat var Guldbjörnen för bästa film till rumänska Touch me not i regi av Adina Pintilie, en egensinnig film med surrealistisk touch.
info@opulens.se
