PRISTAGARE. Serietecknaren, författaren och dramatikern Henrik Bromander är dubbelt aktuell. I Malmö spelas just nu pjäsen Blue Dreams, som han skrivit manus till, och nyligen offentliggjordes att han får årets Robespierrepris, det kontroversiella pris som Jan Myrdalssällskapet delar ut tillsammans med Leninpriset.
Ålder: 36
Familj: Sambo
Bostadsort: Malmö
Hemort: Växjö
Fritidsintressen: Kampsport, matlagning
Du har mycket på gång! Till att börja med är du manusförfattare till föreställningen Blue Dreams, som är mycket speciellt utformad. Vad har publiken att vänta sig?
– Som teaterupplevelse är det ganska speciellt eftersom pjäsen utspelar sig i en bil där publiken sitter i baksätet och skådespelarna i framsätet. Bilen kör sedan runt i Malmökvällen medan en historia om den svarta ekonomin och restaurangbranschens avigsidor utspelar sig.
– Publiken har även hörlurar på sig, samtidigt som bilen är riggad med mikrofoner, vilket gör att skådespelarna kan spela med mycket mindre gester och föra lågmälda samtal som hörs mycket bra, samtidigt som minsta prassel och småljud också uppfattas, och man kan lägga på stämningsskapande musik, klippa in förinspelat material etcetera. Det hela blir helt enkelt en ganska filmisk upplevelse, lite som en verklig film.
Du och hela gänget har fått mycket bra recensioner, vad tror du själv framgången beror på?
– Jag tänker att det stora intresset för föreställningen handlar om en kombination av ämnet och formen. Visst har det gjorts föreställningar i bilar tidigare, men inte riktigt så här, med de här tekniska lösningarna. Sedan blir det ju av naturliga skäl ganska exklusivt, knappt sextio personer kommer att kunna se föreställningen totalt. Det är inget självändamål för oss, vi hade gärna sett att alla som vill se den skulle få det, men det är ju en ekonomisk fråga.
– Malmö, kriminalitet och svart ekonomi är ju på tapeten titt som tätt. För folk som inte bor här verkar Malmö framstå som en kaotisk och livsfarlig plats, vilket är rätt komiskt. Samtidigt kan man inte förneka att Malmö har problem, det är ju uppenbart. Det är ju lite av en klyscha, men på många sätt är Malmö mer av en europeisk stad än en svensk stad, vilket medför både bra och dåliga saker. Samtidigt är det också något av en småstad, både geografiskt och mellanmänskligt.
Blue Dreams är ett samarbete mellan regissören John Hanse, ljuddesignern Jonas Åkesson och dig själv. Hur var det att jobba så nära varandra som ni tycks ha gjort under pjäsens utformning?
– Det var en metod vi utvecklade redan 2013–2014 när vi jobbade med dramatiseringen av min serieroman Smålands mörker, ett tätt samarbete där jag gjorde en massa nya projektioner som Jonas klippte ihop och ljudsatte medan skådespelaren Edvin Bredefeldt agerade gentemot bilderna. Sedan dess har vi gjort flera samarbeten, vilket utkristalliserat sig i det relativt nybildade arbetskollektivet Public Plot.
– Vi trivs ihop och delar liknande konstnärliga ambitioner, så vi kommer att göra mer saker framöver. För mig som är van vid det ensamarbete som det innebär att skriva och teckna är det ett välkommet avbrott att ingå i en kollektiv process och släppa på kontrollbehovet, det brukar bli bättre då.
Skådespelarna Oskar Stenström och Irma Jämhammar har också fått beröm för sina insatser. Var de påtänkta redan från början? Hur har det varit att överlåta så pass mycket till improvisation?
– Inledningsvis laborerade vi mycket med både formen och historien, till exempel testade vi helt andra berättelser och figurer, och olika skådespelare deltog i det här prövande arbetet. Att det blev just Oskar och Irma var en kombination av olika faktorer, som kravet att minst en av skådespelarna skulle klara av att agera och köra runt i en bitvis intensiv trafiksituation och samtidigt sköta teknik och så vidare, samt ett visst casting-tänkande där man mer får tänka filmiskt, vilka typer som passar vilka roller så att säga.
– I ett mer traditionellt scenkonstsammanhang hade det ju varit mindre relevant, men här fanns det en kvalité i att exempelvis Irma spelar en kvinna från Georgien och själv har påbrå därifrån, samtidigt som Oskar har bakgrund som bartender etcetera.
Ditt tecknande kommer vi nu att få se i Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad i slutet av varje månad. Vad kommer det att cirkulera kring?
– Det kommer vara en serie med titeln “Världen från Värnhem”, där den gångna månaden skildras ur ett lokalt perspektiv. Jag bor själv på Värnhem och gillar stadsdelens lite råbarkade charm, där man kan glänta på ett gammalt, försvunnet Malmö samtidigt som tidens framåtskridande än obönhörligt.
Att arbeta på det sättet, hur ser du på att jobba mot en verkligen fixerad deadline? Blir du mer taggad eller stressad?
– Det är helt okej, med åren har jag blivit ganska strukturerad och bra på att planera. Jag försöker hålla ett helt normalt 9–17-tempo där jag gör mina timmar, sedan är jag klar för dagen. Då får man ganska mycket gjort och blir klar i tid.
– Förr var det mer att man levde på myten om inspirationen som kom till en klockan tre på natten efter ett antal glas whiskey, men sånt tar ju ut sin rätt fysiskt såväl som psykiskt.
Sedan kommer naturligtvis frågan om hur det är att vara mottagare av det kontroversiella Robespierrepriset. Priset ”ska premiera en ung, lovande skribent eller konstnär som arbetar i Jan Myrdals kritiska anda”. Är det någonting du känner att du kan relatera till?
– Jag har inget problem med att ta emot priset. Robespierre var del av en historisk process som förde en hel del gott med sig, samtidigt som metoderna med dagens mått var minst sagt brutala. Men jag tänker inte ställa upp på den liberala trenden att ta avstånd från ditt och datt, det finns värre problem i samtiden.
– Jan Myrdals politiska utveckling de senaste åren är minst sagt tvivelaktig, samtidigt som han företräder en del av vänstern som jag aldrig stått särskilt nära. Jag har läst och uppskattat hans barndomsskildringar och böcker som Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell och Maj, en kärlek, men det är också allt.
linda.bonstrom@opulens.se
Alla artiklar av Linda Bönström
